Etikettarkiv: Alexander Mood

2023, Utställning

Alexander Mood

Succession 

Vernissage fredag 24 mars kl 17-20

Utställningen pågår t.o.m. 9 april

Öppet tors – fre 13-18, lör – sön 12-17

Under några år har jag på olika sätt i mitt konstnärskap grävt i de omfattande samlingar och ett eget, påhittat rike som min pappa lämnade efter sig när han gick bort år 2010. Det har varit en process både på ett personliga plan, som berör vår inte alldeles okomplicerade relation i mina egna minnen, men också genom att vrida och vända på begrepp som samlingen, arkivet och mikronationer i ett större perspektiv. När är ett större antal anhopade föremål just borta föremål och hur blir det en samling? 

Hans samlingar bestod både av typiska samlingsobjekt såsom mynt och stenarter, men där fanns också samlingar relaterat till hans personliga  familjebakgrund. Till exempel alla rakknivar och rakhyvlar från farfar och farfars far, stora mängder fotografier och post, som min farfarsfars oöppnade brev från pensionsmyndigheten. 

Det som också fanns kvar var en (imaginärt) fungerande stat. Ett sorts kungarike där den enväldige härskaren kallades lar och som Lars utformat in i minsta detalj. I hans samlingar fanns mängder av dokument och objekt relaterade till hans kungarike. Bland mycket annat hittade jag tusentals små plastsoldater, sorterade och indelade i olika arméer, divisioner och förband. Där fanns också papper där Lars definierat de konstitutionella ramarna för sitt rike. Ekonomin redovisades och historia skrevs, allt i en annan värld. Jag hade förstås hört talas om att om att där fanns någon slags värld som sammanfogade hans konstnärskap, som i övrigt dominerades av neoklassiskt måleri, men inte dess omfattning.

Så vad är min roll, som arvtagare till allt detta, som kronprins, eller nu är alltså riket mitt?

Det har oundvikligen blivit så att jag behövt förhålla mig till mycket personliga frågor om min saknad och längtan efter en frånvarande, sedermera bortgången, pappa.  Att gå in i någons egna värld är alltid komplext, att gå in i sin pappas än mer, inte minst som inte allt som jag upptäcker där är sådant som jag vill veta om honom.

I den här utställningen har utgångspunkten varit att det med tiden som jag arbetat med detta så har denna värld och denna samling blivit mina. Jag har mer och mer inkorporerat dem i min egen praktik, de har blivit en del av mitt konstnärsskap.

Jag har helt enkelt börjat bo in mig.

Men hur ska jag nu förhålla mig till detta? Måste jag också bli en samlare? En förvaltare av min pappas värld? Eller en skapare av en ny?
Min pappas laddade objekt med lagrade, traderade minnen och känslor från tidigare generation, eller från sin egen fantasivärld. Måste jag se till att den laddningen förblir intakt?

Verken som presenteras är både teckningar och torrnålsgravörer i ett sätt att registrera minne och smärta av saknad, men också videoverk som rituellt utforskar arkivets roll i berättandet av mänskligt liv – vad en liten skärva kan berätta om det stora, vad tingen bär på.

Alexander Mood

2020, Pressmaterial, Utställning

Alexander Mood

Galleri

[slideshow_deploy id=’1760′]

 

Alexander Mood

Konstitutionen

Only open by appointment this weekend email ore call, alexmood@hotmail.com eller ring 0702647235

Vi kommer att hålla galleriet öppet denna helg bara vid bokning! maila på alexmood@hotmail.com eller ring 0702647235

6/3-29/3

Vernissage 6/3 kl 17-20

Öppettider Tor-Fre 12-17 Lör-Sön 12-16

Med ”Konstitutionen” menas det yttre och det inre system, den uppsättning av regler och förutsättningar, som skapar en (skenbart sammanhängande) identitet. En människas. En nations. Ett påhittat rikes.

Utställningen består av en rad verk som å ena sidan behandlar det rike som konstnären Alexander Moods pappa Lars Karngård under hela sitt liv arbetade på att bygga upp som en (imaginärt) fungerande stat. Ett sorts kungarike där den enväldige härskaren kallades lar och som Lars, som också han var konstnär, utformat in i minsta detalj. I ett konkret bearbetande av den konstitution som Lars lämnade efter sig försöker Alexander Mood att axla rollen som kungariket Romas ende legitima tronföljare.

Å den andra handlar det om en pappa som försvann bort i sin fantasi, som hellre vistades i sitt eget land försvarat av låtsassoldater i målad plats, än med sin levande son.

Inget präglar så som tomrummet, frånvaron. Måste ännu fler soldater målas för att fylla upp det? Ännu en låtsasvärld byggas?

Verken i utställningen ”Konstitutionen” består av text, bild och objekt skapade i enskildhet och i samarbete med andra vars professioner hjälpt till att bända upp en långvarig låsning kring en frånvarande faders slutgiltiga svek: att han dog. Och lämnade en hel obegriplig värld i sonens händer. Porträttfotografen Thron Ullberg har tagit ett porträtt värdig en regent. Statsvetaren Zelal Bal har genomlyst grundlagen och pekat ut problemen med att omvandla ett konungarike till en modern demokrati. Får man ens så besudla en ärvd titel?

Fredagen den 13 kommer Joonas Jokiranta kungen av Finland att göra en gästperformance i kl 17.

The Constitution
 ”The Constitution” is meant as the external and internal system, the set of rules and conditions, which creates an (apparently coherent) identity. A person’s. A nation’s. An Invented Kingdom.
 
The exhibition consists of a series of works which, on the one hand, deal with the kingdom that the artist Alexander Mood’s father Lars Karngård worked on throughout his life to build up as an (imaginary) functioning state. A kind of kingdom where the monarchical ruler was called (lar) and which Lars, who also was an artist, designed in intricate detail.
 
Through interpreting the constitution that Lars left behind, Alexander Mood attempts to assume the role of the Kingdom of Rome’s only legitimate successor.
 
On the other hand, the works reveal a father who disappeared into his imagination, who was better off living in his own imagined country defended by make-believe soldiers in a painted place, than with his living son.
 
Nothing incuses like the void, the absence. Do even more soldiers need to be painted to fill the emptiness? Yet another pretend world constructed?
 
The works in the exhibition ”Konstituionen” consist of text, image and objects created in isolation and in collaboration with others whose professions helped to pry open a long-term lock around an absent father’s final betrayal: that he died.
And left a whole incomprehensible world in the son’s hands. Portrait photographer Thron Ullberg has taken a portrait worthy of a regent. The political scientist Zelal Bal has read through the Constitution and pointed out the problems of transforming a kingdom into a modern democracy. Can one even defile an inherited title in this way?
2017, 2018, Pressmaterial, Samlingsutställningar

THE FOREST  THAT UNITES

Galleri

[slideshow_deploy id=’1352′]

THE FOREST  THAT UNITES

IDI/AMV

Center For Art And Culture in Chicoutimi, Quebec

30/11-13/1
The forest is a dominant part of Sweden just as in Canada, with large uninhabited areas of forest stretching over much of the country.

Chiqoutimi lies, like Stockholm, in the taiga boreal forest zone, which stretches along the entire northern polar circle from Japan and East Russia, across Scandinavia and Scotland to Canada’s west coast. Fir trees dominate the forest, which is relatively species-poor.

It is not hard to see that this has affected the development of both countries and the paths we have both taken during history. The industrialisation of both of our countries was reliant, for example, upon  exploitation of the forest  and the colonial oppression of indigenous peoples.

In the forest exists both the mythical and the political, the dangerous but beautiful, the ecological and the economic. Embedded in the forest is also the contrast to the city which becomes clearer, the more the gap between city and the rural widens, between what is perceived as the center and what is seen as periphery.

Even how the countries are perceived politically are, in any case, on the surface, similar. They are both seen as liberal, stable and hospitable with well-developed welfare and strong faith in equality and social justice. Beneath the surface, however, there are conflicts with indigenous peoples concerning land and historical oppression, and a long underground smouldering, but increasingly open, flaming racism.

2017, Pressmaterial, Utställning

Alexander Mood Janny Aschenbrenner

Galleri

[slideshow_deploy id=’847′]

Alexander Mood

Janny Aschenbrenner

Presenterar Liminalitet

ID:I Galleri, Tjärhovsgatan 19

Vernissage Torsdagen 9/2  17:00-21:00

Öppettider: Tor-Fre: 12-18. Lör-Sön: 12-16

Utställningen pågår till 19/2

www.alexandermood.se

Den gamla världsordningen är på väg att dö. En ny är ännu inte på plats.

Industrialismen och de ideologier som föddes med den håller på att spela ut sin roll eller behöver flytta fokus. Uppluckringen av maktordningen skapar oro och friktion mellan samhällsgrupper ekonomiskt, politiskt och religiöst.

Termen liminality är hämtad från antropologin och myntat av den franske antropologen Arnold van Gennap som var verksam under den första hälften av 1900-talet. Begreppet benämner det stadium i en ritual som inträffar mellan utgångsläget och det tillstånd man vill uppnå vid en passagerit. Liminella tillstånd betecknas ofta av beteenden som inte skulle anses passande under normala omständigheter.

Vi använder begreppet för att beskriva det tillstånd vi befinner oss i. Mitt i krisen då gamla ekonomiska och sociala systemen faller samman men nya alternativ ännu saknas.

Med denna utgångspunkt kommer vi att visa två verk, ett videoverk och ett ljudverk, tätt sammanflätade till en helhet.

Videoverket är två projektioner av människor som är på väg ut spärrarna på tunnelbanestationerna Östermalmstorg och Skärholmen som leder upp till två helt skilda delar av av Stockholm, miljonprogramsförorten och stadens finansiella centrum. Som vågor väller människorna upp från underjorden, allt i slowmotion.

Verket bär referenser till både ”Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon” (1895) av bröderna Lumière. En av världens första filmer i en tid som liknar den vi själva befinner oss i. Då en tid på väg fullt ut in i det industrisamhället och moderniteten, genom de maskiner och den automatisering av arbetet som fabriken härbärgerade. Nu lämnar vi den eran bakom, med hjälp av andra maskiner, en annan sorts automatisering men med samma genomgripande förändring av samhället och kulturen som konsekvens.

Även den engelska konstnären Mark Wallingers verk ”Threshold to the Kingdom” (2000) som på samma sätt visar människor på väg ut från tullen på city airport London UK. I filmen lämnar människorna ett slags mellanrum, ickeplats, mellan två världar och träder tillbaka in i den vanliga världen. Flygplatsens av- och ankomstterminaler före och efter resan, som transcendenta rum.

I videoverket fångas människan i steget. Fryses mitt i det tillstånd av liminalitet som hon försatts i, genom sin färd från den ena platsen till den andra, i hur hon är intrasslad i tidens skiftningar, samhällets förändring men också i hur hon, genom att färdas till en annan plats än där hon var innan också försätter sig i en möjlig pånyttfödelse. Människan på gränsen, i passageritens mittersta skede, bär på förändringens potential.

(Skärholmen och Östermalmstorg ligger i två ändar av Stockholms socioekonomiska spektra, strikt avskilda genom stadens hårt segregerade bostadssituation. De ligger också på samma tunnelbanelinje. )

I ljudverket får dagens framvällande människor en förbindelse med de som vid modernitetens genombrott försökte förstå sin tids snabba förändring och vad den gjorde med upplevelsen av en fast och beständig identitet.

I en rad brottstycken från Virigina Woolfs roman Vågorna vävs nu och då samman, förort och innerstad, elit och utanförskap. Samma tankar, samma rädslor och farhågor och förhoppningar om vila och trygghet undan förändringens gungfly hemsöker människorna som befinner sig i gränstillståndet.

”Man kan inte leva utanför maskineriet i mer än kanske en halvtimme.”

Som ett motorvägsbrus av krockande meningar, ett hav av konkurrerande utsagor, bildar rösterna ändå en sorts kör, samstämmig i sitt sökande.

I det inre rummet visas verket En samling gatuaffischer samlade från hela världen sedan 2004. Från de extrema politiska till det rent kommersiella händelser som redan har blivit historia som skriker ut budskap och propaganda avsedda för stadens gator i ett speciellt syfte. Saker som hände som nu är passerade och bara finns kvar som fragmentariska spår. Budskap som skrikits ut från väggar i det offentliga rummet, vissa om avgörande händelser, presidentval och protestmarscher, andra små tilldragelser, viktiga för ett fåtal.

Natos informationskampanj i Afghanistan, Trumps valkampanj, propaganda för självmordsbombare, presidentvalet i Ghana, striden om Ungdomens hus i Köpenhamn som blev en symbolstrid när högerkrafter intog den danska politiken. Finsk humor på dvd och en försvunnen hund i New York.

Verket berör det offentliga rummet men också aspekter av tid och rörelse. Affischen klistras upp i språnget mellan avsikt och utförande, nu som artefakter från en svunnen era som nyss var nu.

2011, Pressmaterial, Utställning

Alexander Mood

Iris

Iris © Alexander Mood 2011

”Iris” – ett videoverk om hur Iris Johansson med sin autism förstår världen på ett unikt sätt.

Iris Johansson är autistisk. Som barn fanns det för henne ingen egentlig skillnad mellan ett bord, stolar, katter och människor. Den enda skillnaden var att människor var svårare att förutse.

För Iris har symboler en helt annan laddning, vilket innebär att hennes förståelse av världen blir annorlunda. Hon känner inte känslorna, men ser dem, hon upplever ingen skillnad på andras positiva och negativa känslor, de har samma kvalitativa värde för henne. Och det intressanta är att hon har lärt sig hur “vår” värld och “våra” symboler fungerar. Hon har en teoretisk, ej känslomässig kunskap om världen och kan därför beskriva den utifrån.

Jag har alltid gillat Andy Warhols screen tests där han helt enkelt sätter kända och okända personer framför kameran utan att de ska göra något, bara titta in i kameran i minut efter minut medan deras person blottas när den pose som vi alla intar inledningsvis försvinner. Verket består därför av en 9 minuter lång filmsekvens av Iris som stirrar in i kameran i realtid medan vi hör hennes röst berätta om sig själv och sitt liv, sina erfarenheter och sitt handikapp – ett handikapp som hon vänt till sin fördel.

Jag är dyslektiker och har därför alltid haft problem med det skrivna ordet, eller för den del med ordningens grammatik. Därför handlar mina verk ofta om just språk, ord eller bristen på kommunikation men också om att vända något som uppfattas som ett handikapp eller en skevhet i relation till majoriteten och vända det till sin fördel.

Alexander Mood är född 1973 i Stockholm men delvis utbildad i Dublin, Irland. Han har de senaste 10 åren varit verksam i Stockholm och bland annat arbetat med kollektiva projekt som CRAC och Dorkbot Stockholm och har inom desa ramar gjort utställningar och arrangerat samtal som till exempel Video Non Stop på Konstnärshuset och Dorkbot på Ersta konsthall.

Alexander Moods senaste soloutställning Meningen är förlorad visades på Id:I 2009, ljudfiler från ljudkonstverket om utopier går att höra på www.alexandermood.se

Alexander Mood är också med och driver FIA Stockholm Animations festival,
www.fiastockholm.se