KONTURER

ID:I galleri presenterar Beatrice Hansson

12 jan – 4 februari 2023, Vernissage fredag 12 jan kl 17-20

Öppettider tors-sön 12-17

2020 invigdes en 42 meter lång skulptur av Beatrice Hansson i Remiseparken på Amager i Köpenhamn. I ett utsträckt vindlande virrvarr i rostfritt stålrör svingar sig barn i en parkour-liknande aktivitet. För den som befinner däri, tecknar stålröret en glänsande kontur mot skyn. Det är lekfullt och storslaget – i en skala fjärran det till ytan begränsade gallerirum där Hanssons utställning nu presenteras.Litet blir stort. Stort blir litet. Ett förvandlingsnummer som Hansson intresserar sig för.
Överväganden inför varje sammanhangs rumslighet och förutsättningar. Utställningens två skulpturer är råare och mindre insmickrande i sitt utförande än tidigare. De redovisade svetsfogarna blir ett ornament, men berättar också något om det avancerade hantverk och bearbetning av materialet som ligger bakom såväl den slutna formens sammanfogade delar, som transformationen i skala och uttryck. Hanssons förlagor i ståltråd arbetas fram intuitivt och kan vara närmare hundra till antalet, när ett strängt urval tar vid i sökandet efter uttryck som låter sig omvandlas till något större, där de förblir formmässigt intressanta.

I tuschteckningarna rör sig Hansson i förhållandevis ny terräng. Med metodiskt allvar och
upprymd nyfikenhet utforskar hon materialets beskaffenhet och möjligheter. Dynamiken
mellan kontroll och slumpmässighet avspeglas i bilderna som vibrerar i sina konturer och
aktiverar ögats och medvetandets eviga sökande efter det mänskligt igenkännbara.
Vad vi än ser – i figurernas intensiva svärta och finstämda gråskalor, eller i skulpturen som
nonchalant lutar sig mot galleriväggen – så är Hanssons existentiellt laddade arbeten inte
direkt befriade från humor.
Pia Kristoffersson

Tack till Henrik Brandt som tillverkat de två skulpturerna

Helén Svensson

ID:I galleri presenterar
Helén Svensson

Vernissage
fredagen den 6 oktober kl. 17-20

Utställningen pågår t.o.m. den 22 oktober
”Inte nudda golv”
Inte nudda golv lyder den samtidigt iögonfallande lekfulla och rigida titeln på Helén Svenssons första separatutställning på ID:I, och utgör på sätt och vis både en bokstavlig och bildlig spegling av densamma. Trots den direkta ordalydelsen, som signalerar ett “får inte”, så avses i själva verket mer självironiskt en frigörelseprocess och ett synliggörande av en för många konstnärer relaterbar verklighet, där den egna skapandehistoriken sätter begränsningar och ramar för vilka utfall som upplevs möjliga i ateljéprocessen.
Jag träffade Helén Svensson i samband med galleriets 20-årsjubileum och tillhörande utställning och fick då möjlighet att begrunda hennes lika långa konstnärskap fram tills då. Jag slogs av hennes hantverksmässigt gedigna och mödosamma process som ofta involverat repetitiva mönster och strama och nedtonade färgskalor. Jag beskrev vidare hennes konst som “stringent” då jag helt utan förvarning ringde upp henne från gymmet en dag, utifrån en nyck om att föreslå ett samarbete ihop. Det fanns en nyfikenhet redan innan samtalet om hur konstnärskapet kunde te sig om “spelreglerna” kastades om; förslagsvis från emfas på det solitära och minimala till det rumsligt storskaliga och färggranna.
Det visade sig att Helén redan som det var, under ett antal år, jämte den egna praktiken, utgjort en del i kollektiva processer och långsiktiga projekt. Dels ihop med konstnären Lisa Jevbratt där ull färgats med pigment från invasiva växter på ön Santa Cruz Island utanför Kalifornien, dels med tre andra konstnärer i Corners, som vilar på att rekontextualisera alster av konstnärerna i nya platsspecifika framställningar, inte bara i men direkt med arkitekturen på en plats. Det vore märkligt om ens verkande i dessa kollektiva sammanhang inte återspeglades och fann fotfäste även i den “egna konsten” och så är fallet nu.
I utställningen står ull som ett elementärt material, i förgrunden också som en “huvudsak”. Ullen får här, tvärtemot hur man ibland är van att se den inom konsten, ta ståtlig skulptural form. I första rummet spänns som solar i luftrummet en formation av fem stora cirklar i filtad ull. Ullen som har utgjorts av överskott har skänkts från olika fårbönder och därefter renats och behandlats samt tre av dem färgats med tre lavsorter från konstnärens eget lantställe. Det är intressant och emblematiskt i sammanhanget att laven i sig är en symbiotisk organism och en korsbefruktning av svamp och alg. Den här utställningen är resultatet av en väldigt nära symbios från första början mellan konstnär och curator som vilat på mottaglighet för nya idéer och curatorn som en möjlig katalysator för förändring då en tillit infinner sig.
I det andra och sista rummet fortsätter ett slags lek i rummen med de allra vanligaste formerna sen barnsben. Rektanglar på väggen inbegriper medvetet en konsthistorisk nick mot Donald Judds ikoniska väggtrappor. För varför inte? Är inte det själva poängen med att utmana sig och vidden av sitt konstnärskap? Att göra precis det där som får en att undra om det verkligen passar sig? Det mesta flyger och går som oftast, men det är ett ställningstagande man själv gör. En tröskel att bestämt kliva över. Här har konsten redan sen länge lämnat golvet.
Ashik Zaman

María Kolodynski

María Kolodynski, SOMETHING SHINES BENEATH THE EARTH

ID:I Galleri, Stockholm, July—August 2023

  1. One Saturday in July we walked up on Frösundatoppen. The crowns of leaves surrounded us, and on the top of the hill the grass was noticeably dry. Thinking that the rubble of my father’s former apartment in Klarakvarteren was inside this pile maybe made it feel a bit familiar sitting there, even if I had never been in that apartment at Norra Smedjegatan. He said it was close to where the Gallerian mall is now. And close to Brunkebergstorg. Someone said that the old Hagalund is also in this pile. My paternal grandmother lived in the old Hagalund, so it’s even possible that the house where she grew up, which her father had built, is also inside the pile. When we sat down on the hill after climbing it, María said that in Argentina there is a tradition to bury things as a way to show gratitude. When she told us this, it was the first time I thought of the hill as anything but a curious landfill. Perhaps it was a gesture of gratitude to bury the blocks of Klarakvarteren here in the garden city of Hagalund. It is still a very intense thing to consider: that part of this beautiful city is now inside a mountain. Even what I see outside the mountain is cast in another light. The buildings which still stand around me—they are not yet buried. They are places where life is still happening. To walk on the hill of Frösundatoppen connects these two horizons. In a Lacanian perspective, I can’t help to think of constructivism. Burial, concealment, and erasure are also acts of creation.

—Anna Kinbom

  • The project centers on Frösundatoppen Hill, located in the outskirts of Stockholm. This hill, which is literally built from the rubble of the former heart of the city, serves as a trigger and first working site.
  • A hypothetical situation where there is a wounded link between Klarakvarteren (which is the place in the city center where those buildings were) and Frösundatoppen. The hill is quite abandoned and not many people use it, the roads are in bad condition and there is no public lighting on the roads. Regarding the center/Klarakvarteren, it’s a controversial and not so safe public space. Something got moved and it is not quite settled.
  • At the opening, Anna Kinbom will perform a couple of songs. One will be ”Stockholm Bank Song,” which she wrote in 2014 at the invitation of Jens Evaldsson for a performance outside the bank offices at Brunkebergstorg and Malmskillnadsgatan, in the former Klarakvarteren. Brunkebergstorg is situated where the former Klarakvarteren used to be. The opening performance is also in dialogue with the piece ”Osjungen/Unsung” by artist Anne Marte Overaa (SE/NO) in which Overaa celebrate what is taken for granted.
  • There is an amalgamation of the archival and the fictional combining documentation and artifice. The works fall along two axes between the falsity and the real.
  • At the end of the exhibition, some of the postcards will be delivered to a tourist location in Stockholm where postcards are sold, so that they can circulate through organic social activity, without a specific intention or destination in mind.
  • There is a certain traction in absence. The archive is a technology of memory. Memory is a collection of data. The data for this project is a pile of rubble concealed beneath a hilltop. That hilltop is an archive.
  1. Ett Hem [A Home], 2023

Single-channel video, 2K, stereo sound, black and white Duration 5:25 minutes

  • 28 postcards from Frösundatoppen, Klarakvarteren, 2023 Charcoal, graphite and watercolor on printed paper, postcard rack
  • Pseudographic archive, 2023

María Kolodynski (B&R* Patagonia) is an artist and filmmaker. She has a bachelor’s degree in Image and Sound Design from the University of Buenos Aires. María focuses her artistic practice around the link between a body and otherness—an endless conversation in permanent movement—and investigates the invisible forces of connection and the perception of the hidden. She works to find ways to continue living in contradiction through those objects and places that present themselves to her: silkworms, videos, glass, spaces, people, magnets, to name a few. By following these things, she gives them form. The political dimension is a constant underlying theme in María’s work. Currently attending the Artists Program at the Universidad Torcuato Di Tella, Art Department, Postgraduate. She lives and works in Buenos Aires. *Brought and Raised

Anna Kinbom works with songs and texts which form a basis for her work and performances. In 2022 she published a chapbook with texts and lyrics (Cuestión Editora, Buenos Aires). For six years now, Kinbom has been working on going back to her teenage years. In various works she has depicted times of change, and this has had expression in installations as well as performance and sound and video works. Kinbom’s most recent exhibitions were at Extension Art Space in Stockholm (2023), Whose Museum Malmö, Konsthall C, Konstväxlingar Skanstull (2022), Celsius Projects in Malmö and Konstepidemin in Gothenburg (2021). She has performed in exhibitions at Moderna Museet (2022, 2015), at Index (2022, 2020), for Stockholm Konst (2020) and Marabouparken (2017). She has an MFA from the Royal University of Fine Arts (2013) and has studied at the Akademie der Bildenen Künste in Vienna.

Special thanks to Anna Kinbom, Åsa Mähring, Charles Berret, Santiago Campos, Gale Cine, Cristina Lembeye, Tomo Cabrera Cañas, Luciana Malavolta, Club de Lectura, Erin Sullivan, Jonas Hatschek, Tove Sundgren, Dan Lageryd, Rut Karin Zettergren, Rosalie Yu, Spekulativa Juntan, Embassy of Argentina in Sweden, Silvia Cao, Naim Afram, Heidi Nilausen, Mayra Ferreira Basso, Sonia Ruiz.

Örjan Wallert

“Ett föremål behandlas som skräp men har ett uttryck i sig
som gör det intressant att undersöka.
Det kan vara ett föremål med avancerad form
och teknik och allmänt använt, men som nu förlorat sin
ursprungliga funktion. Någon utveckling har sprungit ifrån
det och det tycks ropa ut: Hej, vad hände? Vad är jag?  

Dess karaktär är också skicket som visar att det har en historia
men det är en icke läsbar berättelse.  Men det kanske kan
placeras i en konstnärlig kontext, komma in i ett annat läsbart
sammanhang och där ge associationer och en annan bild av verkligheten.”  

 English

“An object is treated as trash but it has an expression that makes it
interesting to examine. It could be an object advanced in shape and
technique and commonly used, but has now lost its original function.
Some progress has passed it and it seems to shout out: Hey what
happened? Where am I? 

Its character is also its condition showing its history but that is an
illegible story.  Eventually though it could be placed in an art context,
enter another readable coherence and there originate associations and
another view of reality”.  

Örjan Wallert, September 2023

ANNA RIDDERSTAD

©Anna Ridderstad

GRUND

Anna Ridderstad (f 1976) visar storskaliga fotografier av berghällar i Nacka. De är en del av ett arbete som pågått sedan 2019 där hon undersöker plats och topografi i förhållande till kroppslig upplevelse.

”Jag tror att alla som har vuxit upp i Stockholmsområdet har en relation till de här hällarna som hör till det som kallas tallhällmark. Som barn i någon förort kände vi dem kanske som våra egna fickor, visste var pölarna samlades efter regnen och lekte olika lekar där hällarnas former fick nya betydelser. För vuxna finns de nog mest bara där, tills de sprängs bort i nästa byggprojekt. De verkar anses rätt värdelösa, precis som så mycket annat som människan inte omskapat och definierat. Ett hinder för utvecklingen. För mig betyder de hemma. När jag flyttade till Nacka blev vandringar där jag undersökte berghällar med kameran ett sätt att lära känna platsen.”

Kroppens och sinnenas möte med omvärlden är utgångspunkten i Anna Ridderstads konstnärskap. Skala, placering och relationer mellan objekt i ett utställningsrum, men också i ett landskap. Kroppens närvaro och rörelse i förhållande till topografi och det materiella. Hon arbetar med fotografi, film och konstruktioner i trä. Alltid i en skala som relaterar till den egna kroppen, en arkitektur som speglar yttervärlden genom sinnenas upplevelser.

”Eftersom jag arbetar både med fotografi och rumsliga installationer har jag letat efter ett sätt att föra ihop dem, att få fotografi att bli något mer än bild på vägg i ett utställningsrum. Berghällarna kunde kliva ut i rummet och skapa ett annat sammanhang.”

GRUND är Anna Ridderstads tredje soloutställning på ID:I, och konstnären är på plats i galleriet alla dagar utställningen är öppen. För besök övriga tider kontakta anna.ridderstad@gmail.com

Välkommen!

galleri