Lovie Peoples

Research for a Fictional Documentary

ID:I Galleri presenterar Research for a Fictional Documentary

med Lovie Peoples inbjuden av Hillside Projects

8/4-24/4

VERNISSAGE fredag 8.4 kl. 17 – 20
KULTURNATTEN 23.4 kl. 12 – sent

Öppettider:
tor – fre 12 – 18
lör – sön 12 – 16

Stängt under påsk 14.3-17.3

We are happy to invite Lovie Peoples to exhibit at ID:I galleri. For many years, People’s practice has centered around the history of her paternal great great grandmother Lucinda Barring. The only factual information found about Lucinda is a death certificate dated 4 July 1965 and that she worked as a launderer until her death. Given the lack of state records from African Americans in the Southern United States of this time, it has been impossible to find facts beyond this point. Lucinda’s birth year was one year before slavery was abolished in the US. Lucinda’s story, or lack of it, continues to inspire Peoples’ to explore the power of portrayal. Who do we remember as a subject, and who do we remember as an object through the stories we can tell? How is the portrayal of one’s being or “not being” and the spaces in between felt in the social fabric of today?

Peoples’ most recent works, presented here at ID:I Galleri, include materials such as plaster, copper pipes, glass, soundproofing mats, and video. Several ponytails cast in glass hang in a line on the wall. The hair appears to bounce healthily as if attached to a woman running through a fine neighborhood on her morning run. Physical identity is often wrapped up in hair and hairstyles, where different hair types affect the social value one can create. Placed on the gallery floor are sculptures in copper pipes and plaster referring to materials and architecture of suburban environments, yet here slightly collapsed and awkward in their being.

Passing through a plastic construction sheeting and entering the back room is a video and sculptural works exploring two separate areas in Texas, and the tension that arises in the telling of these areas histories. In the video, Peoples uses Google Maps to navigate through the architecture and landscape of Oak Hill, a middle class suburbia in Austin. Known initially as Oatmanville or Convict Hill, this area was once a site where convicts, or very poor men, were leased to cut limestone for the construction of Texas State Capitol Hill. The work entailed hard labour, where the saying goes that many died while working or trying to flee, and lived lives may now be buried beneath current day villas. In the sculptural works, contemporary images of the deprived area where the men lived are submerged into foamy material. Peoples is interested in the stories, or the lack of stories, about these areas. What happens when there is a distancing of the deprived and their destinies, and a viewing of them as the other. When the stories of their demise create more engagement than did their lives. Which stories are of importance and who takes place in history?

In Peoples work there is fragility in its materiality yet also a frustration and tension, collapsed at times, and pulling in different directions. Both in the sculptural works and when traveling (with Google Maps) through Oak Hill, movements become choreographed and distanced, likened to restrictions that arise in the telling of history, of which stories are told, and why.

-Emily Berry Mennerdahl & Jonas Böttern of Hillside Projects

This text was written on conversations with and texts written by Peoples.


I:DI Galler presenterar



Vad var det där jag egentligen tyckte mig se och samtidigt uppfattade som så betydelsefullt, att jag bestämde mig för att visa det för dig?

Tobias Sjödin

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är triptyk_web.jpg

18.3 – 3.4


VERNISSAGE FREDAG 18.3

KL 17-20

Vad var det där jag egentligen tyckte mig se och samtidigt uppfattade
som så betydelsefullt, att jag bestämde mig för att visa det för dig?

”Placerad i en fåtölj i hörnet av mitt sovrum ser jag diagonalt ut mot en hall som har öppningar mot alla rum i bostaden.
Från min plats kan jag endast se en smal bit av hallen och en ännu mindre bit av öppningen mot vardagsrummet.
Antecknar vad jag ser i en bok och funderar samtidigt på hur noggrant något kan beskrivas enbart med ord.
Koncentrerar mig på det smala synliga fält som går att urskilja, det finns inte mycket att se och det hjälper heller inte
att vrida på huvudet. Tillsammans med den här texten gör jag en liten teckning i boken med en bic-penna.
Den blir fin, perspektivet och relationerna mellan plan och ytor stämmer. 

Efter en stunds begrundande över vad jag åstadkommit i form av text och bild upptäcker jag hur pretentiöst och
samtidigt poänglöst det blev. Texten och den lilla teckningen gör anspråk på att vara något som de inte är.
Jag river därför omsorgsfullt ur sidan och formar den till en liten boll, placerar den mellan tummen och pekfingret och
lyckas skjuta iväg den i en perfekt bana genom den smala passagen mellan rummen.
Knappt hörbart studsar den några gånger mot parkettgolvet innan den slutligen stannar.

Nicolas Wormull

Touching home

15.1 – 30.1 – 2022

Utställningen Touching Home består av fotografier tagna i Chile, det land som fotografen Nicolas Wormull ursprungligen kommer ifrån. Bilderna speglar en personlig upplevelse som också är universell. Ett utrymme skapas för det som är intimt, mångfacetterat och dubbelbottnat. Långt ifrån perfektion innehåller bilderna en slags ömsint fulhet. Långt ifrån att vara polerade och glänsande, registrerar de sprickorna i vår existens och berör vårt förhållande till den miljö vi vistas i.

Nicolás Wormull är verksam som fotoförfattare och arbetar med personliga projekt som mynnar ut i böcker och utställningar, hittills har det blivit åtta stycken fotoböcker. Utöver hans egen praktik har han varit med och startat Valparaísos internationella fotofestival (FIFV) i Chile, där hans roll bland annat inneburit konstnärlig ledare och projektledare för utställningarna. Han har även hållit i fotoworkshops i Argentina, Uruguay, Sverige och Frankrike. Han har mottagit stipendier från Konstnärsnämnden, Författarfonden m.fl.

Johanna Schartau

Det röda huset, collage, fotografi, pigmenttryck, 120 x 80 cm. © Johanna Schartau

TRÅDAR

3-19 DECEMBER 2021

Johanna Schartau tar upp angelägna allmänmänskliga frågor i sin konst, ofta med den personliga berättelsen som utgångspunkt.
Hon bedriver en konstnärlig forskning, som ligger till grund för hennes arbeten, när hon gräver i sitt eget såväl som offentliga arkiv med historiskt och samtida material. Att bryta ner hennes konstnärskap i projekt ligger närmre till hands än att dela upp det i enskilda konstverk. Hon utgår från det egna arvet när hon ställer den existentiella frågan, vad har format mig som människa? Tiden, och det politiska samhälle vi lever i, de kön- och klassbundna förutsättningarnas ramar, de förutsedda och oförutsedda händelser, relationer mellan
människor och det genetiska arvet. Allt detta lyfter Johanna Schartau fram och belyser på olika sätt.
Bakgrundsmaterial som betytt mycket för hennes konstnärliga process är efterlämningar från hennes bortgångna familjemedlemmar som levt i andra tidsramar. Textilt material och mönster intresserar henne och utgör en av de röda trådar som löper genom hennes konstnärskap. Hon använder och relaterar till varierande tekniker och material valt utifrån berättelsen och sammanhanget; film, fotografi, textil, skulpturala objekt.

Ýrr Jónasdóttir/
Chef Ystads konstmuseum

 ________________________________________________________________________________

Johanna Schartau/ född 1963 i Stockholm, är utbildad på Konstfack och Konsthögskolan. Hennes arbeten har ställts ut både i Sverige och utomlands. Johanna arbetar även med offentlig konst, senast ”Leken” för Harlyckans idrottshall i Helsingborg och med film, som t.ex. ”Farmor Ruth och hennes döttrar” som visats på flertal filmfestivaler bl.a. i China, Krakow, Poznan, Berlin och nu senast på festivalen ”Humor, kropp och lite allvar” på Panora/ Malmö (2021, hennes filmer har också visats på SVT. Johannas arbeten finns representerade på många regioner och kommuner i Sverige liksom Ystads Konstmuseum, Statens Konstråd, Malmö Konstmuseum och SAK m.fl.

Beatrice Hansson

 

Galleri ID:i presenterar

Beatrice Hansson

BRUS

Vernissage fredag den 12 november  17 – 20

Utställningen pågår till 28 november 2021

 

En ståltråd formas för hand och svetsas ihop, liksom ett hundratal andra. Det som formas sker intuitivt och inte särskilt granskande.

Det finns en viss känsla för formen, dock kan en nonchalans från konstnärens perspektiv skådas. Vad som egentligen syftas är bortom det som utförs. Det finns ett intresse för linjer och tecknandet av linjer i en rumslighet. Linjer kan tecknas tvådimensionellt, men är inte lika överraskande. En linje som formas i luftrummet förändras oavbrutet.

Ett enkelt görande får här ett stort utfall. Belyses det formade så uppstår en explosion av linjer. Konsekvensen av det till antalet, repetitivt gjorda enskildheterna, gör att blicken upplever en jävla oordning och har svårt att särskilja. Vid fokus framträder formen. När man rör sig har det man skilt ut försvunnit.
På ett ögonblick är allt på ett annat sätt.

Enkla batteridrivna motorer snurrar enskildheterna runt, runt i en upplyst dans. Den analoga, mekaniska rörelsen med det monotona ljudet ger dansens kråmande ett påvert skimmer. Rörelsen hypnotiserar. Form och skugga skyndar runt varandra i en evig loop.

galleri