Sookyoung Huh

Galleri ID:I presenterar

utställningen Frotter
av  Sookyoung Huh

Vernissage Fri 27th August at 17 – 20

Tjärhovsgatan 19, 116 28 Stockholm

Open 28th – 29th  August       16 – 20
2nd – 5th September 16 – 20

(Obs. special opening time)

This exhibition addresses the spoken, or unspoken, words and body language of those who have experienced a shifted reality during the past year and a half.

During the recent pandemic, the horizon of life perspectives and work situations for everyone has changed. Both the young and the old have had their collective experiences that has given them a whole different attitude and atmosphere in order to keep society moving forward and in unison, protecting each other.

These collective images are from the streets of my daily routine, creating a new way to see the daily object that welds a shield for myself from micro-aggression.

This acts as a note toward the people I have met on a daily basis throughout my journey in the city – wondering if the enemy is the virus or us.

Reflektioner kring frågan om rasism mot asiater under pandemin 2020–21

Jag blev kontaktad av Sookyoung, som är en av endast ett fåtal östasiater i Sverige som är verksam inom den svenska kultursektorn och konstvärlden, och som bad mig skriva denna text rörande ämnet rasism mot asiater under pandemin. Sookyoung är också en av många östasiater i Sverige som har upplevt vardagsrasism och rasifierande mikroaggressioner under pandemin och i detta projekt har hon försökt att dokumentera några av dessa erfarenheter som har utspelat sig under pandemin i Sverige 2020-2021, när rasism mot asiater för första gången uppmärksammades i Sverige i media.

Under pandemin 2020–21 inträffade något unikt i Sverige och i västvärlden i övrigt. För första gången kom rasism mot asiater att behandlas i media och hamna på agendan på grund av att asiater i Sverige och i hela västvärlden plötsligt utsattes för trakasserier, diskriminering och hatbrott.

Normalt är det andra minoriteter än just asiater som drabbas men under pandemin fullkomligen exploderade antalet hatbrott mot asiater. Och därför kom rasism mot asiater att hamna i förgrunden för antagligen första gången någonsin i de västländer som inhyser större asiatiska minoriteter såsom i USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada, Australien och Nya Zeeland liksom i Sverige som numera härbärgerar långt över 200 000 invånare med bakgrund i Öst- och Sydostasien.

Det finns mycket som tyder på att förövarna hittades i alla grupper – d v s både bland vita och icke-vita. Under pandemin verkar det som att icke-asiater av alla de slag helt enkelt tagit ut sin uppdämda och ackumulerade frustration på vilka asiater som helst som de stötte på i det offentliga rummet. Att politiker som Donald Trump i USA om och om igen hade talat om det ”kinesiska viruset” liksom Ebba Busch och Mattias Karlsson gjorde i Sverige gjorde inte heller saken bättre.

– 11% av hatbrotten mot asiater i USA rörde fysiska attacker, överfall och misshandel varav flera rörde dråp och mord. Enligt en enkätundersökning hade vidare 31% av asiaterna i USA fått olika typer av rasistiska tillmälen kastade mot sig inklusive s k ”gulinghumor”-skämt under pandemin.

– 68% av de som utsattes för hatbrott var asiatiska kvinnor och de flesta som utsattes hade kinesiskt påbrå (40%) följt av koreanskt (15%), vietnamesiskt (9%) och filippinskt påbrå (8%). Det är m a o främst asiatiska kvinnor som utsätts för hatbrotten mot asiater under pandemin. Det finns tyvärr ingen särredovisad statistik om hatbrott mot asiater i Sverige men det mesta tyder på att asiaterna i Sverige troligen också drabbades av hatbrott mer än någonsin tidigare under pandemin.

Man kan fråga sig varför det inte finns forskning eller statistik om asiater i Sverige? Varför florerar stereotyper om asiater fortfarande bland svenska artister, skådespelare, tecknare, komiker och musiker och både inom populärkulturen och den s k finkulturen? Varför tas frågan om rasism mot asiater nästan aldrig upp i politikens värld till skillnad från rasism mot bl a romer, svarta, judar, muslimer och samer? Varför är de svenska antirasisterna så tysta om frågan om rasism mot asiater? Hur ser sambandet ut mellan den våldsamma och brutala hypersexualiseringen av asiatiska kvinnor och rasism mot asiater? Hur hänger västerlänningarnas rädsla för ett militärt, ekonomiskt, politiskt eller kulturellt ”raskrig” mot Stillahavsasien och Västs närmast otaliga krig och konflikter med asiater i Nordost- och Sydostasien under 1900-talet samman med rasism mot asiater i västvärlden? Och varför finns det knappt några asiater i den svenska offentligheten som tar upp frågan om rasism mot asiater?

Tobias Hübinette

VÅREN 2021

12.3 – 21.3
AFU (Archives for the unexpalined) INSTÄLLT!
26 .3-4.4
Dan Lepp INSTÄLLT!
16.4 – 25.4 
Breogán 
30.4 – 16.5
Anna Ridderstad
21.5-6.6
Isak Sundström

HÖSTEN 2021

26.8-5.9
Sook Young Huh 
10.9-26.9
Linda Karlsson
1.10-17.10
Annelie Wallin   
22.10-7.11
Snezana Vucetic Bohm 
12.11-28.11
Beatrice Hansson 
3.12-19.12
Johanna Schartau

Sofi Häkkinen

Notice: WP_Scripts::localize anropades felaktigt. Parametern $l10n måste vara en array. För att skicka valfria data till skript ska du använda funktionen wp_add_inline_script() i stället. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 5.7.0.) in /customers/2/0/8/idigalleri.org/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 5775

Sofi Häkkinen

2-11 Juli

Vernissage fredag 2 juli 17-20

 

Makaroni Live Vanitas I

I keep coming back to one mind-consuming problem: time. I keep longing for the past or the future, constantly. This is one big reason why I make art: through art, I am able to sort of stop time and condense a moment or a fleeting thought into a comprehensible form – for a short while at least. To travel in time, but most of all, to stop time.

There is one good thing about the passing of time, though, and that is forgetting. I think it’s great that the human mind (often) forgets a lot of things. Our neurotypical brains compare everything we see to our memories of the world, and I can’t imagine what remembering every single detail of it would be like.

This passing of time, both irritating and fascinating, is present in 3D art objects like sculptures. I can’t remember exactly what the lump-like dry pasta sculpture looks like from the other side as I move around it. I can never remember every single nook and bulge, I can never see or remember the object fully. It’s almost like how one can never see themselves fully (and don’t even think about the skeleton inside of you!). The brain adds things together as we look at the work, and gives it that certain aura of an artwork, all those different meanings.

This is how I go looking for something humane on the surface of pasta. I let the scale of the sculptures turn the tiny unimportant pieces of material into a bigger surreal entity. Dry pasta turns into something magical and almost ceremonial when it is used as a material of art. The hollow tubes seem quite alive, glued into a pattern that I cannot fully control. It is what it is.

I think the idea of kitsch and the surreal nature of vanitas are perfectly captured in the two sculptures that I will bring to ID:I Galleri. The life-size skeleton made out of pasta, and the ambiguous lump both represent time in their own ways, also incorporating humor – which is an ever-present theme in my artistic practice.

Finnish visual artist Sofi Häkkinen (b. 1990) brings her pasta sculptures to Stockholm’s ID:I Galleri in July 2021. In her art, Häkkinen explores themes of time, mortality, human connection, moments, food and surreal pop. Dry pasta has been involved in Häkkinen’s art as inspiration and material for years, and lately it has taken different forms in sculptures. Makaroni Live Vanitas I is the first exhibition of a trilogy that explores the classic vanitas themes from the passing of time to the mortality of the human body.

Sofi Häkkinen is a visual artist and director from Finland. She works widely in different fields of art, mainly as a visual artist with her own practice, and as a founding member and leader of Recover Laboratory – a Finnish pioneer group of immersive and site-specific performance. Häkkinen holds a Master’s Degree in Art and has exhibited in many different group and solo shows. In addition to Häkkinen’s work in visual arts as a sculptor and her work in immersive art, she also works as a video artist in different productions ranging from TV series to VJ gigs and multi-artistic performances.

www.sofihakkinen.com

sofihakkinen@gmail.com

Isak Sundström

Dokumentation Av Dödsbo Med Pojke

Isak Sundström

Dokumentation Av Dödsbo Med Pojke

Anna Ridderstad

©Anna Ridderstad

Galleri ID:I presenterar
Anna Ridderstad; 
”UNDER STRÖMMEN”

Utställningen pågår 30 april – 16 maj 2021

Ingen vernissage, men fre 30 april öppet 16 – 18
(om bokning för besök se nedan)

En vandring mot toppen av ett berg. Granit som formats av inlandsisens rörelser, stora stenblock som dragits med över de hällar och fåror som i dag trampas av min lätta vikt. Tallarnas rötter kryper över stenytan, där barren bildat en tunn matta av jord efter tusentals år. Det är lätt att höra kluckandet av vågor mot skären som ännu vilar kala, 40 meter ovanför havsytan. Någon satt där vid tångruskorna, med milsvid utsikt över vattnet. Nu står mina fötter på samma klipphäll.

Där jag nu befinner mig är solen ovanför horisonten i sex timmar. En kort, flack båge från 140° sydväst till 220° sydost, svag och utan värme. Uppgång vid de två mobilmasterna som är placerade på berget framför mig. Nedgång vid Nackamasterna på nästa berg. 21 december 2020, i dag sker vändningen för mörkrets utbredning. Från och med nu förflyttar sig punkten för soluppgången återigen österut.

Orkneyöarna befinner sig på samma breddgrad som Stockholm. Mörkrets och ljusets proportioner sammanfaller, men det blåser och regnar mer här. Om solen syns vid vintersolståndet studsar den första strålen på ovansidan av en sten som är rest på ett gärde bredvid landsvägen i byn Stenness. Efter det når den ingången till Maes Howe, ett rum i en hög, byggt för 5000 år sedan. Varje år möts människor i kammaren för att följa solstrimmans rörelse fram till rummets innersta gravalkov där den stannar upp en stund för att sedan försvinna.

Jag reste till Orkney för att besöka de rituella landskap som skapades av människor som för tusentals år sedan blivit bofasta och fått ett nytt förhållande till världen runtomkring. Jag har alltid varit intresserad av byggande och konstruerande som ett uttryck för vår drift att manifestera oss själva, och det sker på ett intressant sätt under denna period. På platsen drabbades jag av något annat, en svindlande upplevelse av litenhet i ett stort sammanhang av tid och plats. Efter det blev landskapen annorlunda, mitt sätt att röra mig förändrades och det tunna skikt där jag lever mitt liv blev nästan genomskinligt. En ny befintlighet med utsikt mot bergen.

Anna Ridderstad

Anna Ridderstad (född 1976) är verksam som konstnär i Stockholm. Hon arbetar med installationsverk som inbegriper träkonstruktioner, filmprojektioner och material både från naturen och byggvaruhuset. Utgångspunkten är undersökningar av människans drifter och egenheter. Anna Ridderstads verk har visats i en rad sammanhang i och utanför Sverige, senast på utställningen Analogue Funny Weather i Stora Mossen, Stockholm.

 

 

galleri