Kategoriarkiv: Samlingsutställningar

I:DI Galleri presenterar

R Y M D P R O G R A M M E T  ”Momentum”    26.8 – 18.9  2022

Välkommen på vernissage
fredagen den 26.8  kl 17-20

ID:I Galleri, Tjärhovsgatan 19, Stockholm
– ett utbyte med Molekyl gallery, Malmö

Rymdprogrammet är en oberoende plattform för konstnärlig samverkan och gemensamma projekt. Den växte fram 2019 som en spin-off ur arbetet med offentliga gestaltningar och inkluderar nu även olika former av workshops och av curaterade utställningar.
Verksamheten är experimentell och processorienterad. Den undersöker möjligheter och fördelar med samarbeten och kombinationer av de medverkandes olika teman, tekniker och metoder: keramik möter elektronik, foto, video, måleri, arkitektur, snickeri, performance och text. Plattformen delar lokaler med Molekyl gallery i Malmö och har inget fast antal medverkande. Utställningen på ID:I är en presentation av både individuella verk och samarbeten.
 
 
Mats Andersson (f. 1966), MFA – Malmö Konsthögskola 1999, verksam i Malmö.

Konstnär och museitekniker. Arbetar konceptuellt / idébaserat med foto och skulptur utifrån ett intresse för relationerna mellan kropp, psykologi, litteratur, film och arkitektur, samt med offentlig gestaltning och utställningsarkitektur tillsammans med Johan Sandström.

Charlotta Bellander (f. 1968), MFA – Tillämpad konst, HDK, Göteborg 2012, verksam i Göteborg.
Arbetar konceptuellt och konkret med keramik, fotografi och film. Naturelementens rörelser och visuella språk utgör inspirationskälla för hennes intuitiva och undersökande arbetsmetod som ofta utgår ifrån platsen hon befinner sig på. Hon beger sig regelbundet ut i landskapet och dokumenterar det med sin kamera och letar efter lera som går att använda i sitt experimenterande med representation, teknik, kemi och uttryck.

Liselott Bjurgard Wassborg (f. 1966), MFA – Konst, Konstfack 1999, verksam i Eksjö och Malmö.
Arbetar med icke föreställande måleriska processer. Arbetet är intuitivt och handlar om ett personligt inre samtal med materialen som verktyg.

Camilla Carlsson (f. 1971), MFA – Konsthögskolan i Malmö 2001, verksam i Stockholm.
Konstnär och konstpedagog. Hon använder olika uttryck, material och metoder beroende på tema: sedan länge arbetar hon kring lek, bygglek och lekens roll i samhället. Hon fotograferar spår av lek och samlar citat om lek i ett pågående lekarkiv. Hennes konst kan vara allt från teckningar, collage, objekt till textila installationer. I gestaltningsuppdrag gör hon ofta barn delaktiga i skapandeprocesserna

John Håkansson (f. 1966), BA Fotohögskolan i Göteborg 1993, samt studier vid Konstfack och KKH, verksam i Stockholm.
Konstnär, fotograf och pedagog. Arbetar med teman som kretsar kring arkitektur, stad och landskap – människans avtryck på omgivningen. Ämnena upptäcker han oftast i sin närhet. Fotografi är hans huvudsakliga medium, men arbetar även med rörlig bild och objekt och fotoböcker.

Timo Menke (f. 1967), MFA – Konst, Konstfack 1999, verksam i Stockholm.
Timo Menkes interdisciplinära praktik präglas av ett intresse för mörka objekt, processer och metoder. Syftet är att utveckla en ”mörk holism” som innefattar och lyfter fram de negativa och paradoxala effekterna av mänsklighetens aktiviteter. (Begreppet holism lanserades på 1920-talet av den sydafrikanska filosofen och politikern Jan Smuts.)

Johan Sandström (f. 1963), MFA – Konst, Konstfack 1998, verksam i Malmö.
Konstnär, arkitekt och curator på Molekyl gallery. Arbetar med abstrakt måleri och med foto och skulptur i en kombination av naivism och dada-surrealistisk collagetradition. Samarbetar också med Mats Andersson med offentlig gestaltning och utställningsarkitektur.

Magnus Wassborg (F. 1962), MFA – Konst, Konstfack 1998, verksam i Eksjö och Malmö.
Magnus Wassborgs verk består av autonom lågintensiv digital mjukvara och intelligenta metaller som arbetar med sina processer i symbios med naturen. Driften består av energi från solljus, vind, vattenkraft, värme och kyla. Wassborg arbetar även med processmåleri starkt knuten till de autonoma skulpturerna.

_______________________________________________________________________________

HÖST 2022  

26.8-18.9 Molekyl Galleri, Malmö  

23.9 – 9.10 Åsa Andersson Broms  

14.10-16.10 Migrant kitchen  

21.10-30.10 Henrik Brandt  

4.11-20.11 Dan Lageryd   

25.11-11.12 Albin Karlsson

Andra konstnärsdrivna gallerier på östra Södermalm: 

Studio 44
Candyland
Tegen 2

hangmenProjects

ID:I galleri, Tjärhovsgatan 19, 116 28 Stockholm.
www.idigalleri.org

IASPIS på ID:I

Välkommen till en kollektiv utställning med verk av IASPIS ateljestipendiater Neil Brownsword, Yishay Garbasz, Catherine Anyango Grünewald, Weronika Bela & Ivar Hagren, Dan Halter, Sara Kaaman, Jenny Magnusson, Lais Myrrha, Angela Su och Benno Voorham.

Utställningen pågår t.o.m. 21 augusti
Öppet fredag 12-18.
lördag-söndag 12-16

”Det har gått mer än två månader sedan de flesta av oss kom till Stockholm. Trots geografiska, kulturella och andra särdrag har vissa släktskap med våra olika konstnärliga inriktningar blivit uppenbara sedan vi först träffades i IASPIS-köket. De många samtalen, filmvisningarna, festerna, middagarna, konserterna, museibesöken, båtturer, delande av musik och utflykter till simhallen, har gjort att vi på ett bättre sätt kan ta det utrymme vi befinner oss i nu i anspråk. (…)”
Läs hela texten av Lais Myrrha på engelska nedan.

ID:I Galleri är ett konstnärsdrivet galleri som startade 2003 och där 27 medlemmar driver verksamheten och hyr lokalen tillsammans. 

The Future as Negative Spaces Welcome to a collective exhibition with works by IASPIS residents Neil Brownsword, Yishay Garbasz, Catherine Anyango Grünewald, Weronika Bela & Ivar Hagren, Dan Halter, Sara Kaaman, Jenny Magnusson, Lais Myrrha, Angela Su and Benno Voorham. ”How long Do works endure? As long As they are not completed. Since as long as they demand effort They do not decay. ” Bertolt Brecht The Future as Negative Spaces More than two months have passed since a part of us arrived in Stockholm. Despite geographical, cultural and other idiosyncrasies, some affinities of our different research backgrounds have become apparent since we first met in the IASPIS kitchen. The many conversations, film screenings, parties, dinners, concerts, museum visits, boat trips, the sharing of music and excursions to the swimming pool, have allowed us to inhabit in a better way the space we are in now. There is a common point worth noting: most of us were born during the Cold War and felt its temperature more or less intensely. Perhaps, because we experienced this historical period, we learned, that borders are not fixed entities, but designs of an epoch. That even solid, heavy industrial poles can simply relocate in search of cheaper labour, leaving behind tons of waste, relegating entire cities and populations to a state of almost complete abandonment. It is not by chance that borders, ruins, detritus from industries and buildings, fields of raw material extraction, accelerated obsolescence of objects and professions, economic monopolies, subjection, control, and annihilation of historically oppressed bodies, are themes running through the works presented here. All these problems have become ever more evident, in their recurring presence, after the fall of the Berlin Wall and subsequent global domination of neoliberalism. As artists, we try to remain vigilant, having not lost our capacity to be haunted in front of it. Almost all of us have seen the supposed end of the Cold War, Latin American dictatorships, and other authoritarian regimes promoted by the United States of America in its crusade against communism. Like ruins, authoritarianism did not disappear and even today fragments of the wall dividing Germany are sold on eBay and Amazon, which, in turn, work as a good metaphor for the new face of global capitalism in its financialized and technocratic version, insofar as it takes or wants to take possession of people from the inside (the word souvenir is handy in this case). It is against this fetishization and commodification of memory, the taking over of subjectivity that the artist’s hand brushes over the paper to draw the closing moments where bodies succumb to police violence, to wars, to states. Insisting on such scenes forces us to gaze at (and to remember) the countless bodies that were and are sacrificed as fuel to feed the capitalist machine. If capitalism, like a snake, needs to shed its skin from time to time to grow and fatten, we are the ones who look for the dead tissues it leaves behind. Slack, diaphanous, and torn, these skins indicate a double presence, both of the past and the future. It is a warning not to forget that the bodies once covered by them are now protected by a surface more suited to their size, more resistant, and more falsely transparent. For me, the works exhibited here are like these skins: the sign of something that has been displaced into surrounding space, leaving a trace, a presence in what is to come. Scraps of ceramics, aged photographic papers, old images extracted from archives, unfinished constructions, old maps, board games, youth… For Walter Benjamin, the era of the technological reproducibility of the image corresponds to the moment where things lose their cult value, but not absolutely. For Benjamin, photographs of the faces of our loved ones, dead or missing, are the last refuge of the ‘aura’. These portraits are not themselves the objects of our love, but of what we reencounter through them. Like portraits and the serpent’s skins, the objects are portals. And what about these faces? Where can they be found in this exhibition? Inside boxes of aged photosensitive paper, that time has turned completely grey? In the vision of empty borders with their bridges and defence devices whose names seem taken from a fantastic tale? In the letters, we send to ourselves? In the hands that operate, at a distance, machines digging the earth to extract clay? Submerged in the serene waters of the sea, on the third bank of the river 1 * , or in the gaze, voice and gestures of children whose infancy was marked by the experience of war? In the delicate work of painting, porcelain carried out in the midst of ruins, between cigarettes? The faces in this exhibition are everywhere, everything here is the serpent’s skin, vestiges much like the photographs of loved ones, which carry with them our present only because they give colour, in a double movement, to the past and to the future. Each of the works on display appears as a blow and absence that has escaped official history, detached itself from a kind of world that has done its best to forge a state of general indifference: to otherness, death, and anything that lies beyond the established boundaries. Firstly, let us recall what is meant by indifference, as both apathy and a lack of receptivity to the other. The other as an eternally foreign category which threatens the stability of conventions and egos, of politics, of beliefs, of the boundaries that divide cities, neighbourhoods and people. The self-seen as other, The Other Selves, because to belong to this world of indifference one cannot but look at death, to the ‘wear and tear’ of bodies themselves, without losing oneself, without putting oneself outside one’s own ‘self’. In this tedious world, old age will never be understood and celebrated as the opening of multiple futures, but only, irremediably, as the loss of one single past, that of youth. To condemn the people to eternal youth is thus to deprive them of a future. Ah, the limits… of bodies, of mentalities, of territories, of the conventions that regulate different times and spaces. They are all at once imaginary and brutally real lines, drawn and guarded by the sort of inexhaustible effort present in the apparent and artificial stillness of borders, ICUs, psychiatric hospitals, and prisons. To maintain this monotony requires a gigantic workforce, a proliferation of surveillance mechanisms, massive quantities of resources, violence, apathy, and amnesia. All this effort requires an extra force that operates in the extra fields of official representations. It is precisely in this direction that this exposition is pointing to a space outside of the frame. And this negative space is seen through the intervals between one photograph and another, not always candid, of women involved in sewing activities, over the thousands of candles and cigarettes lit by Swedish matches, or by the unmeasured resources and expectations contained in the process of obtaining a small and disappointing pile of clay. At least, not only brutality can be felt by its negative space, but also love: the longing, the absence, the memory of the last look, the last breath, the last touch before the body goes cold. Remember the serpent’s skins? They condense different times: they are images of the future as negative space, surfaces that shaped a presence, a body, and cut open to make room for the future. Negative space is not a concrete and closed mould, it has neither outside nor inside, it is the inside out, torn skin. It is the clothes that no longer fit us and brings with it a warning. For this reason, perhaps anachronistically, we continue to cross bridges backwards, to strive stubbornly to find new ways of generating poetry. It is what justifies our being together in this small space, giving us the necessary courage to contemplate the dragon’s gaping teeth with the joy to continue dancing, to trace hot planes over obsolete maps and to speak – far away from armies – the silent language of forms, of images, and of bodies. This is our effort.

Cirkeln

Notice: Funktionen WP_Scripts::localize anropades felaktigt. Parametern $l10n måste vara en array. För att skicka valfria data till skript ska du använda funktionen wp_add_inline_script() i stället. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 5.7.0.) in /customers/2/0/8/idigalleri.org/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 5831

Galleri Id:i presenterar CIRKELN

30 oktober – 15 november

Vernissage hela helgen:
fredag 30 oktober kl. 17 – 20
lördag 31 oktober kl. 12 -16
söndag 1 november 12 – 16

Öppet:
tors- fre 12-18
lör-sön 12-16

Medverkande konstnärer:
Anna Selander, Annelie Wallin, Christina Claesson, Helena Pehrsson, Helene Heldt Hortlund, Ingrid Jonsson, Lotta Döbling, Malin Skjöld, Maria Saveland, Unn Hjohlman och Ylva Kullenberg.

Den geometriska definitionen av en cirkel är en form som består av en mängd punkter, belägna på samma avstånd till en mittpunkt. En ursprunglig modell för mänsklig interaktion och förhandling, där ingen position indikerar en överordning. Rundabordssamtalets deltagare har alla samma status, varför det också är en vedertagen diplomatisk samtalsform.

Cirkeln avgränsar, inkluderar och exkluderar. Alla har vi erfarenhet av att befinna oss utanför eller innanför cirkelns synliga eller osynliga gräns. Cirkeln definierar en grupp och betonar en samhörighet mellan dess medlemmar, en intressegemenskap. Sveriges första studiecirkel startade 1902. En metod för folkbildning och lärande i mindre grupp som fortfarande ger resonans. Ett exempel är landets stadigt ökande antal bokcirklar – en social umgängesform med texten och ordet i samvarons centrum.

En bokcirkel är också utgångspunkten för utställningens elva konstnärer. Sedan starten har de givit sig i kast med 35 böcker, där medlemmarnas praktik ger värdefullt bränsle i de animerade samtal som förs kring berättande, text och språk – begrepp med självklar relevans för en bildkonstnär. Bokcirkeln flyttar nu in i gallerirummet med verk delvis sprungna ur idéer som vuxit fram ur sammankomsterna. I utställningens befriande öppna anslag möts konstnärerna i personliga betraktelser kring text och kommunikation, inspiration och påverkan, abstrakta bilder och materiella utsagor.

Cirkeln är öppen. The End.

Pia Kristoffersson

På grund av Covid-19 kan vi inte låta för många besökare vistas i galleriet samtidigt. Tack för att du visar hänsyn genom att hålla avstånd.

Notice: Funktionen WP_Scripts::localize anropades felaktigt. Parametern $l10n måste vara en array. För att skicka valfria data till skript ska du använda funktionen wp_add_inline_script() i stället. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 5.7.0.) in /customers/2/0/8/idigalleri.org/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 5831

 

TASTELESS, ODOURLESS, NONETHELESS

 

The gallery doors stay closed. No entry. Quarantine. The space remains empty, alone, visible only through the thick glass of the window – sanitized, virtualized. Through its sheer visibility, the gallery becomes a liminal space and, walking this fine line, the artworks challenge the division between private and public space, between political and intimate.

Just outside of the gallery, like a mirror of the space beyond the glass, is With regards, family and friends by Yogesh Barve. Inspired by sociologists like W.E.B. du Bois and the language of data visualization, the marks on the pavement transpose the per capita residential area in Bombay and the living space per body in the city. By letting passersby interact with the scale of the spaces, Barve makes the public experience the data physically instead of conceptually.

The sound of the 5th December protest in Paris – the beginning of one of the longest national strikes in French history – fills the empty space of the gallery and spills into the street. Through a genuine “performativity of listening” and the act of walking, Niccolò Moscatelli injects a narrative in the record and a dynamic that goes constantly from the collective to the individual and back. The bodies of the people are absent, evaporated by harsher and harsher laws and the sanitary state of emergency that condemned the public practice of politics. Still, the voices, the laughs, the screams, songs and chants are still audible, – like the ghost of a protest, ensemble, marche, proteste resists the passing and disappearance.

Visible through the glass screen, Anno Domini by Saviya Lopes appropriates some of Artemisia Gentileschi’s biblical scenes portraying women and turns them into memes critiquing the male domination of public space. Taking from her own experience and from scholar Shilpa Phadke’s work around loitering, Lopes gives these women active agency and makes them defy the men surrounding them. At the same time, the work questions the “publicness” of public space for women, from biblical times, to the Renaissance until today. 

While having an immense impact on our world, the actual context is not the cause of the issues the works touch, from the suppression of political freedom and democracy, to the policing of women’s bodies in the urban environment, to the overcrowding and housing conditions in our metropoles and many others. Today they are simply exacerbated, stretched to the extreme.

NONSTOP Performance Festival

Notice: Funktionen WP_Scripts::localize anropades felaktigt. Parametern $l10n måste vara en array. För att skicka valfria data till skript ska du använda funktionen wp_add_inline_script() i stället. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 5.7.0.) in /customers/2/0/8/idigalleri.org/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 5831

NONSTOP Performance Festival

ID:I Galleri, 26 & 27 oktober 2019, kl. 19 – 21

Performance festival kurerad av Merzedes Šturm-Lie.

 

Tjugo konstnärer deltar varav fem som svarade på ett open call som skickades till konstelever på Kungliga Konsthögskolan och Konstfack. I festivalen finns det inga pauser, varje performance följs direkt av en annan.

Ljudet från alla performances kommer sedan att sändas ut på L’étranger, Radio Panik, baserad i Bryssel (www.radiopanik.org/emissions/l-etranger).

Konstnärer:

Mikael Goralski
AnnaLeena Prykäri
Jakob Niedziela
Melanie Is Demented
Kristoffer Svenberg
Hannah Wikström
Hiroko Tsuchimoto
Ida Ida Ida
Olav Westphalen
Erik Wijkström
Jesper Vesterlund
Marija Griniuk
Josefina Malmegård
Merzedes Šturm-Lie
Marja Leena Sillanpää
Imelda Cruz Linde
WDWSYP
Bambi Von BonBon
Kirke Hundevad Meng
Natalia Rebelo