Alla inlägg av Johanna Schartau

IASPIS på ID:I

Välkommen till en kollektiv utställning med verk av IASPIS ateljestipendiater Neil Brownsword, Yishay Garbasz, Catherine Anyango Grünewald, Weronika Bela & Ivar Hagren, Dan Halter, Sara Kaaman, Jenny Magnusson, Lais Myrrha, Angela Su och Benno Voorham.

Utställningen pågår t.o.m. 21 augusti
Öppet fredag 12-18.
lördag-söndag 12-16

”Det har gått mer än två månader sedan de flesta av oss kom till Stockholm. Trots geografiska, kulturella och andra särdrag har vissa släktskap med våra olika konstnärliga inriktningar blivit uppenbara sedan vi först träffades i IASPIS-köket. De många samtalen, filmvisningarna, festerna, middagarna, konserterna, museibesöken, båtturer, delande av musik och utflykter till simhallen, har gjort att vi på ett bättre sätt kan ta det utrymme vi befinner oss i nu i anspråk. (…)”
Läs hela texten av Lais Myrrha på engelska nedan.

ID:I Galleri är ett konstnärsdrivet galleri som startade 2003 och där 27 medlemmar driver verksamheten och hyr lokalen tillsammans. 

The Future as Negative Spaces Welcome to a collective exhibition with works by IASPIS residents Neil Brownsword, Yishay Garbasz, Catherine Anyango Grünewald, Weronika Bela & Ivar Hagren, Dan Halter, Sara Kaaman, Jenny Magnusson, Lais Myrrha, Angela Su and Benno Voorham. ”How long Do works endure? As long As they are not completed. Since as long as they demand effort They do not decay. ” Bertolt Brecht The Future as Negative Spaces More than two months have passed since a part of us arrived in Stockholm. Despite geographical, cultural and other idiosyncrasies, some affinities of our different research backgrounds have become apparent since we first met in the IASPIS kitchen. The many conversations, film screenings, parties, dinners, concerts, museum visits, boat trips, the sharing of music and excursions to the swimming pool, have allowed us to inhabit in a better way the space we are in now. There is a common point worth noting: most of us were born during the Cold War and felt its temperature more or less intensely. Perhaps, because we experienced this historical period, we learned, that borders are not fixed entities, but designs of an epoch. That even solid, heavy industrial poles can simply relocate in search of cheaper labour, leaving behind tons of waste, relegating entire cities and populations to a state of almost complete abandonment. It is not by chance that borders, ruins, detritus from industries and buildings, fields of raw material extraction, accelerated obsolescence of objects and professions, economic monopolies, subjection, control, and annihilation of historically oppressed bodies, are themes running through the works presented here. All these problems have become ever more evident, in their recurring presence, after the fall of the Berlin Wall and subsequent global domination of neoliberalism. As artists, we try to remain vigilant, having not lost our capacity to be haunted in front of it. Almost all of us have seen the supposed end of the Cold War, Latin American dictatorships, and other authoritarian regimes promoted by the United States of America in its crusade against communism. Like ruins, authoritarianism did not disappear and even today fragments of the wall dividing Germany are sold on eBay and Amazon, which, in turn, work as a good metaphor for the new face of global capitalism in its financialized and technocratic version, insofar as it takes or wants to take possession of people from the inside (the word souvenir is handy in this case). It is against this fetishization and commodification of memory, the taking over of subjectivity that the artist’s hand brushes over the paper to draw the closing moments where bodies succumb to police violence, to wars, to states. Insisting on such scenes forces us to gaze at (and to remember) the countless bodies that were and are sacrificed as fuel to feed the capitalist machine. If capitalism, like a snake, needs to shed its skin from time to time to grow and fatten, we are the ones who look for the dead tissues it leaves behind. Slack, diaphanous, and torn, these skins indicate a double presence, both of the past and the future. It is a warning not to forget that the bodies once covered by them are now protected by a surface more suited to their size, more resistant, and more falsely transparent. For me, the works exhibited here are like these skins: the sign of something that has been displaced into surrounding space, leaving a trace, a presence in what is to come. Scraps of ceramics, aged photographic papers, old images extracted from archives, unfinished constructions, old maps, board games, youth… For Walter Benjamin, the era of the technological reproducibility of the image corresponds to the moment where things lose their cult value, but not absolutely. For Benjamin, photographs of the faces of our loved ones, dead or missing, are the last refuge of the ‘aura’. These portraits are not themselves the objects of our love, but of what we reencounter through them. Like portraits and the serpent’s skins, the objects are portals. And what about these faces? Where can they be found in this exhibition? Inside boxes of aged photosensitive paper, that time has turned completely grey? In the vision of empty borders with their bridges and defence devices whose names seem taken from a fantastic tale? In the letters, we send to ourselves? In the hands that operate, at a distance, machines digging the earth to extract clay? Submerged in the serene waters of the sea, on the third bank of the river 1 * , or in the gaze, voice and gestures of children whose infancy was marked by the experience of war? In the delicate work of painting, porcelain carried out in the midst of ruins, between cigarettes? The faces in this exhibition are everywhere, everything here is the serpent’s skin, vestiges much like the photographs of loved ones, which carry with them our present only because they give colour, in a double movement, to the past and to the future. Each of the works on display appears as a blow and absence that has escaped official history, detached itself from a kind of world that has done its best to forge a state of general indifference: to otherness, death, and anything that lies beyond the established boundaries. Firstly, let us recall what is meant by indifference, as both apathy and a lack of receptivity to the other. The other as an eternally foreign category which threatens the stability of conventions and egos, of politics, of beliefs, of the boundaries that divide cities, neighbourhoods and people. The self-seen as other, The Other Selves, because to belong to this world of indifference one cannot but look at death, to the ‘wear and tear’ of bodies themselves, without losing oneself, without putting oneself outside one’s own ‘self’. In this tedious world, old age will never be understood and celebrated as the opening of multiple futures, but only, irremediably, as the loss of one single past, that of youth. To condemn the people to eternal youth is thus to deprive them of a future. Ah, the limits… of bodies, of mentalities, of territories, of the conventions that regulate different times and spaces. They are all at once imaginary and brutally real lines, drawn and guarded by the sort of inexhaustible effort present in the apparent and artificial stillness of borders, ICUs, psychiatric hospitals, and prisons. To maintain this monotony requires a gigantic workforce, a proliferation of surveillance mechanisms, massive quantities of resources, violence, apathy, and amnesia. All this effort requires an extra force that operates in the extra fields of official representations. It is precisely in this direction that this exposition is pointing to a space outside of the frame. And this negative space is seen through the intervals between one photograph and another, not always candid, of women involved in sewing activities, over the thousands of candles and cigarettes lit by Swedish matches, or by the unmeasured resources and expectations contained in the process of obtaining a small and disappointing pile of clay. At least, not only brutality can be felt by its negative space, but also love: the longing, the absence, the memory of the last look, the last breath, the last touch before the body goes cold. Remember the serpent’s skins? They condense different times: they are images of the future as negative space, surfaces that shaped a presence, a body, and cut open to make room for the future. Negative space is not a concrete and closed mould, it has neither outside nor inside, it is the inside out, torn skin. It is the clothes that no longer fit us and brings with it a warning. For this reason, perhaps anachronistically, we continue to cross bridges backwards, to strive stubbornly to find new ways of generating poetry. It is what justifies our being together in this small space, giving us the necessary courage to contemplate the dragon’s gaping teeth with the joy to continue dancing, to trace hot planes over obsolete maps and to speak – far away from armies – the silent language of forms, of images, and of bodies. This is our effort.

Joonas Jokiranta

Vedträet och svanarna
Vernissage fredag den 9 juni kl 17-20
10/6 – 19/6 2022
Öppettider tors-fre 12-18 och lör-sön 12-16
Tjärhovsgatan 19 116 28 Stockholm
Välkomna

Svanarna seglar in genom dörren till galleriet. De hälsar på varandra och tar med sina simfötter tag i vinglaset som de blir erbjudna. Dukningen är klar. Målningar har hängts upp på väggarna: bilder, figurer, ytor – korta historier om verklighet och overklighet. Svanarna undersöker de utställda fragmenten och formerna. De umgås, utbyter artigheter, putsar varandra och nickar godkännande eller aningen förvånat med sina långa halsar. De dansar fram målmedvetet i tiden – tiden som är oändlig och avgränsad – och lämnar spår efter sig i de skälvande partiklar som ekar runt omkring, i varats mystiska historia.

När mittpunkten består av ett kulturellt skådespel finns även innehållet i mittpunkten: att aktivt använda det korta livet för att dra ett djärvt streck. Människan vill bygga, snida, färga eller till och med skråma ytan framför sig för att bevisa sin existens. Alla dessa bemödanden och försök förtjänar respekt, men de kommer ändå aldrig att bli annat försök
– det finns ingenting som är fullständigt. Ändå är hacket som yxan fått till stånd i träbiten ett bevis på liv.
Livet är i sin tur den enda kraften som motsätter sig entropi.

Om mina målningar:
Jag tar tag i sådant som håller på och försvinner eller sådant som aldrig ens har existerat. Mina konstverk är spår av performance och samtidigt fläckar av verkligheten. Jag analyserar och arbetar samtidigt. Jag undersöker ingenting – jag gör fynd och förkastar fynd.

Jag använder figurer som svepskäl för att skapa gester med färg och form. De fyller bakgrunden av sig själva. Min uppgift är bara att välja och värna om de områden som ännu är tomma. Figurerna och gesterna symboliserar slutligen ingenting. De har samma värde även för mig. Varje tecken och streck är både denotationer och bitar av den mänskliga gemenskapens introspektion. Jag är inte cynisk. Jag saknar varken känslor, vilja eller åsikter. Jag är en metafysisk nihilist – jag betvivlar verklighetens existens. 

Trots det väljer jag verkligheten på nytt varje dag. 

Det är inte jag som har skapat mina verk. Jag filtrerar, lockar fram och sammanställer tankar jag inte själv har producerat. Varenda tanke är stulen. Jag har stulit från kulturhistorien och populärkulturen. Mest har jag stulit av dem som står mig nära. Jag ger bort alla mina tankar eftersom egendomen är ett brott. Jag begår inga tankebrott. Jag begår fysiska brott precis som alla andra.

Joonas Jokiranta (född 1980 i Kjulo, Finland) skapar visuell poesi, fysiska essäer och absurda men ändå sanningsenliga uttalanden som undersöker det förgångna, nuet, dystopier och bortglömda utopier. Han intertextualiserar allt både icke-politiskt och politiskt.
Jokiranta betraktar sina verk som spår av performance och fläckar av existensen – som han släpper ut i vattnet precis som flaskpost. Med hjälp av video, ljud, färg, objekt, olika material och sin egen kropp tar han publiken med på en själslig men ändå ytlig resa genom det postindustriella samhällets förfall.

Johanna Schartau

Det röda huset, collage, fotografi, pigmenttryck, 120 x 80 cm. © Johanna Schartau

TRÅDAR

3-19 DECEMBER 2021

Johanna Schartau tar upp angelägna allmänmänskliga frågor i sin konst, ofta med den personliga berättelsen som utgångspunkt.
Hon bedriver en konstnärlig forskning, som ligger till grund för hennes arbeten, när hon gräver i sitt eget såväl som offentliga arkiv med historiskt och samtida material. Att bryta ner hennes konstnärskap i projekt ligger närmre till hands än att dela upp det i enskilda konstverk. Hon utgår från det egna arvet när hon ställer den existentiella frågan, vad har format mig som människa? Tiden, och det politiska samhälle vi lever i, de kön- och klassbundna förutsättningarnas ramar, de förutsedda och oförutsedda händelser, relationer mellan
människor och det genetiska arvet. Allt detta lyfter Johanna Schartau fram och belyser på olika sätt.
Bakgrundsmaterial som betytt mycket för hennes konstnärliga process är efterlämningar från hennes bortgångna familjemedlemmar som levt i andra tidsramar. Textilt material och mönster intresserar henne och utgör en av de röda trådar som löper genom hennes konstnärskap. Hon använder och relaterar till varierande tekniker och material valt utifrån berättelsen och sammanhanget; film, fotografi, textil, skulpturala objekt.

Ýrr Jónasdóttir/
Chef Ystads konstmuseum

 ________________________________________________________________________________

Johanna Schartau/ född 1963 i Stockholm, är utbildad på Konstfack och Konsthögskolan. Hennes arbeten har ställts ut både i Sverige och utomlands. Johanna arbetar även med offentlig konst, senast ”Leken” för Harlyckans idrottshall i Helsingborg och med film, som t.ex. ”Farmor Ruth och hennes döttrar” som visats på flertal filmfestivaler bl.a. i China, Krakow, Poznan, Berlin och nu senast på festivalen ”Humor, kropp och lite allvar” på Panora/ Malmö (2021, hennes filmer har också visats på SVT. Johannas arbeten finns representerade på många regioner och kommuner i Sverige liksom Ystads Konstmuseum, Statens Konstråd, Malmö Konstmuseum och SAK m.fl.

Beatrice Hansson

 

Galleri ID:i presenterar

Beatrice Hansson

BRUS

Vernissage fredag den 12 november  17 – 20

Utställningen pågår till 28 november 2021

 

En ståltråd formas för hand och svetsas ihop, liksom ett hundratal andra. Det som formas sker intuitivt och inte särskilt granskande.

Det finns en viss känsla för formen, dock kan en nonchalans från konstnärens perspektiv skådas. Vad som egentligen syftas är bortom det som utförs. Det finns ett intresse för linjer och tecknandet av linjer i en rumslighet. Linjer kan tecknas tvådimensionellt, men är inte lika överraskande. En linje som formas i luftrummet förändras oavbrutet.

Ett enkelt görande får här ett stort utfall. Belyses det formade så uppstår en explosion av linjer. Konsekvensen av det till antalet, repetitivt gjorda enskildheterna, gör att blicken upplever en jävla oordning och har svårt att särskilja. Vid fokus framträder formen. När man rör sig har det man skilt ut försvunnit.
På ett ögonblick är allt på ett annat sätt.

Enkla batteridrivna motorer snurrar enskildheterna runt, runt i en upplyst dans. Den analoga, mekaniska rörelsen med det monotona ljudet ger dansens kråmande ett påvert skimmer. Rörelsen hypnotiserar. Form och skugga skyndar runt varandra i en evig loop.

Snežana Vučetić Bohm

Entering 2021, arkivbeständig bläckstråleutskrift, 250×98 cm. ©Snežana Vučetić Bohm

Intervention (nu ska du inte avbryta mig)

Nya verk av Snežana Vučetić Bohm

Vernissage fredag den 22 oktober, 17 -20

Utställningen pågår till 7 november 2021

 

Precis som jag trodde har skapandet engagerat er väldigt,
Och nu är jag fri att göra som jag vill,
Att ägna mig åt andra ting. Sagt i förtroende –
ni har inte längre något behov av mig.

Utdrag ur dikten Avtagande ljus (1992) av Louise Glück

I sin andra utställning på Galleri ID: I presenterar Snežana Vučetić Bohm en installation bestående av fotografi, objekt och måleri. Utställningens titel, Intervention här med i betydelsen ingripande, medling eller åtgärd, har en central roll i både utförande och tematik. Om måleriprocessen säger konstnären ”Jag använder måleriet som jag använder konsten, jag ser det som en metod; en del i den helhet som intresserar mig. Just i måleriet tillåter jag mig att improvisera mer än i andra uttryck”. Intervention (nu ska du inte avbryta mig) är en undersökning av förbindelsen mellan olika material såväl som mellan interpersonella relationer, privata samtal och offentliga rum, och hur dessa påverkar varandra.

I Den som vill skära i glas, måste ha diamant återanvänder Vučetić Bohm podium som skulpturbyggnad för ett flertal föremål. Ett av föremålen är ett större fragment av en handblåst ljuskrona, en replika av författaren George Sands ljuskrona från hennes sommarresidens i Nohant, Centre-Val de Loire, Frankrike. En transparent glasskiva lutar mot ena sidan av podiet, och håller samtidigt upp en bläckstråleutskrift med Jacqueline Kennedy som färdas i bilkortege genom Dallas, Texas, med sin make John F. Kennedy. Inuti skulpturen, bildar en utskrift vikt på mitten, en rombisk form då den reflekteras i en spegel. Ett ljusrör belyser bilden omväxlande kallt och varmt.

Snežana Vučetić Bohms konstnärliga processer relaterar till och inkluderar film, dans, teater, historia, populärkultur och grekisk mytologi, vilka återspeglas även här i utställningen, där koncept och narrativ vävs samman i ett nät av associationer. Återkommande teman i hennes konstnärskap är exil och minne, med familjen som urscen, där den gemensamma nämnaren är en lek kring olika identiteter.

Välkomna!

Snežana Vučetić Bohm, född 1963 i Belgrad, Jugoslavien bor och arbetar i Stockholm. Utbildad på Nordens Fotoskola och Konstfack/Akademin för Fotografi. Hennes arbeten har visats på bland annat, Köttinspektionen/Uppsala, Kulturhuset, Centrum för Fotografi, Norrköpings Konstmuseum, Moderna Museet och Skulpturens Hus. Hon arbetar också med offentlig konst, senast med en installation på Universitetssjukhuset Karolinska Huddinge och finns representerad på Moderna Muséet och Statens Kånstråd.

galleri