“Ett föremål behandlas som skräp men har ett uttryck i sig som gör det intressant att undersöka. Det kan vara ett föremål med avancerad form och teknik och allmänt använt, men som nu förlorat sin ursprungliga funktion. Någon utveckling har sprungit ifrån det och det tycks ropa ut: Hej, vad hände? Vad är jag?
Dess karaktär är också skicket som visar att det har en historia men det är en icke läsbar berättelse. Men det kanske kan placeras i en konstnärlig kontext, komma in i ett annat läsbart sammanhang och där ge associationer och en annan bild av verkligheten.”
English
“An object is treated as trash but it has an expression that makes it interesting to examine. It could be an object advanced in shape and technique and commonly used, but has now lost its original function. Some progress has passed it and it seems to shout out: Hey what happened? Where am I?
Its character is also its condition showing its history but that is an illegible story. Eventually though it could be placed in an art context, enter another readable coherence and there originate associations and another view of reality”.
Anna Ridderstad (f 1976) visar storskaliga fotografier av berghällar i Nacka. De är en del av ett arbete som pågått sedan 2019 där hon undersöker plats och topografi i förhållande till kroppslig upplevelse.
”Jag tror att alla som har vuxit upp i Stockholmsområdet har en relation till de här hällarna som hör till det som kallas tallhällmark. Som barn i någon förort kände vi dem kanske som våra egna fickor, visste var pölarna samlades efter regnen och lekte olika lekar där hällarnas former fick nya betydelser. För vuxna finns de nog mest bara där, tills de sprängs bort i nästa byggprojekt. De verkar anses rätt värdelösa, precis som så mycket annat som människan inte omskapat och definierat. Ett hinder för utvecklingen. För mig betyder de hemma. När jag flyttade till Nacka blev vandringar där jag undersökte berghällar med kameran ett sätt att lära känna platsen.”
Kroppens och sinnenas möte med omvärlden är utgångspunkten i Anna Ridderstads konstnärskap. Skala, placering och relationer mellan objekt i ett utställningsrum, men också i ett landskap. Kroppens närvaro och rörelse i förhållande till topografi och det materiella. Hon arbetar med fotografi, film och konstruktioner i trä. Alltid i en skala som relaterar till den egna kroppen, en arkitektur som speglar yttervärlden genom sinnenas upplevelser.
”Eftersom jag arbetar både med fotografi och rumsliga installationer har jag letat efter ett sätt att föra ihop dem, att få fotografi att bli något mer än bild på vägg i ett utställningsrum. Berghällarna kunde kliva ut i rummet och skapa ett annat sammanhang.”
GRUND är Anna Ridderstads tredje soloutställning på ID:I, och konstnären är på plats i galleriet alla dagar utställningen är öppen. För besök övriga tider kontakta anna.ridderstad@gmail.com
Först kommer en tanke, en impuls, som anger förutsättningarna. Det finns en tillit till intuitionen och i materialets möjligheter kan målningarna ta form. Jag följer med.
Ur en reseskildring från Kizimkazi på Zanzibar: Varje morgon strax efter solen stigit upp gick jag och mina två snart vuxna barn ut på havets botten, åtföljd av en herrelös hund. Tillsammans med lokalbefolkningen som av en annan anledning än vi utnyttjade dessa dyrbara timmar och minuter för att stillsamt vandra på den torrlagda havsbottnen kilometer efter kilometer uppenbarades ett landskap så otroligt vacker, likt en historisk relik, av naturen tillverkad skulpturpark. Vetskapen av att koralldjur tillhör de organismer på jorden som lever längst, omkring 4265 år gjorde att den här vandringen kändes förhistorisk. Solblindhet var bara en av farorna som gjorde sig påmind. Mellan de förstenade korallskeletten gömde sig de mest osannolika djur, sjöborrar med blå blinkande lampor, geléliknande sjöstjärnor, snäckor med dödliga spjut och ormar som ömsat skinn. Utan större kunskap om djurlivet i Afrika var det svårt att veta vad som var växt eller djur. En del var giftiga och vissa fiskar såg ut som stenar. Vi fortsatte varsamt gå ända till kanten och där i djupet fanns hammarhajen. Vattnet började komma tillbaka och inom trettio min skulle den torrlagda havsbottnen åter bli djupt hav. Men vi tappade bort tiden och minuterna blev knappa. Där stod vi nu som förstenade, vi insåg att det skulle bli svårare än vi trott att ta oss tillbaka till land. På lek eller allvar hade mängder av svarta sjöborrar hopat sig, de hade med sina tusentals ben gått och lagt sig framför passagen in mot land. Var vi än vände oss strömmade vattnet in och hettan vibrerade likt en brinnande eld på våra kroppar.
RELINQUERE – ATT LÄMNA KVAR utgörs av oljemålningar, tuschteckningar och objekt av stengods.
Jag fantiserade om människoskelett som växt samman med korallernas och fastnat i de turkosa tidvattnendrömmarna. Ofta har jag blandat djur och människor och morfat växtlighet med hår. Efter ca 25 år av vila från att måla oljefärg på duk, har jag åter tagit upp den delen av mitt skapande och kombinerar nu det med film, skulptur och installation. Senast på Vänersborgs konsthall visade jag i soloutställningen ”Enhypnion”, ett ljusspel, filmerna ”Herbarium, Vatten och Héron- fragrance of violence”. I utställningen ”Avfart” förra våren deltog jag med en installation av svarta träkulisser.
Under några år har jag på olika sätt i mitt konstnärskap grävt i de omfattande samlingar och ett eget, påhittat rike som min pappa lämnade efter sig när han gick bort år 2010. Det har varit en process både på ett personliga plan, som berör vår inte alldeles okomplicerade relation i mina egna minnen, men också genom att vrida och vända på begrepp som samlingen, arkivet och mikronationer i ett större perspektiv. När är ett större antal anhopade föremål just borta föremål och hur blir det en samling?
Hans samlingar bestod både av typiska samlingsobjekt såsom mynt och stenarter, men där fanns också samlingar relaterat till hans personliga familjebakgrund. Till exempel alla rakknivar och rakhyvlar från farfar och farfars far, stora mängder fotografier och post, som min farfarsfars oöppnade brev från pensionsmyndigheten.
Det som också fanns kvar var en (imaginärt) fungerande stat. Ett sorts kungarike där den enväldige härskaren kallades lar och som Lars utformat in i minsta detalj. I hans samlingar fanns mängder av dokument och objekt relaterade till hans kungarike. Bland mycket annat hittade jag tusentals små plastsoldater, sorterade och indelade i olika arméer, divisioner och förband. Där fanns också papper där Lars definierat de konstitutionella ramarna för sitt rike. Ekonomin redovisades och historia skrevs, allt i en annan värld. Jag hade förstås hört talas om att om att där fanns någon slags värld som sammanfogade hans konstnärskap, som i övrigt dominerades av neoklassiskt måleri, men inte dess omfattning.
Så vad är min roll, som arvtagare till allt detta, som kronprins, eller nu är alltså riket mitt?
Det har oundvikligen blivit så att jag behövt förhålla mig till mycket personliga frågor om min saknad och längtan efter en frånvarande, sedermera bortgången, pappa. Att gå in i någons egna värld är alltid komplext, att gå in i sin pappas än mer, inte minst som inte allt som jag upptäcker där är sådant som jag vill veta om honom.
I den här utställningen har utgångspunkten varit att det med tiden som jag arbetat med detta så har denna värld och denna samling blivit mina. Jag har mer och mer inkorporerat dem i min egen praktik, de har blivit en del av mitt konstnärsskap.
Jag har helt enkelt börjat bo in mig.
Men hur ska jag nu förhålla mig till detta? Måste jag också bli en samlare? En förvaltare av min pappas värld? Eller en skapare av en ny? Min pappas laddade objekt med lagrade, traderade minnen och känslor från tidigare generation, eller från sin egen fantasivärld. Måste jag se till att den laddningen förblir intakt?
Verken som presenteras är både teckningar och torrnålsgravörer i ett sätt att registrera minne och smärta av saknad, men också videoverk som rituellt utforskar arkivets roll i berättandet av mänskligt liv – vad en liten skärva kan berätta om det stora, vad tingen bär på.
