Kategoriarkiv: Utställning

2013, Pressmaterial, Utställning

Mona Petersson och Ditte Johansson

ID:I Galleri presenterar

MONA PETERSSON

Den Lilla Harens Tass

Ditte Johansson

Är vi tid?

4.10 – 20.10 2013

Vernissage fredag 4 oktober 17 – 20

Utställningen pågår t.o.m. 20 oktober

Öppet ons–fre 12–18

lör–sön 12–16

Välkomna!

Den Lilla Harens Tass uppmärksammar den miljösyn som tenderar att stanna vid ett förändringsbegrepp där miljökunskap riktats mot att fastställa förändringens riktning och hastighet. Vi människor bestämmer, med en viss metod, att två graders uppvärmning kan vara okej, men inte tre grader.Den Lilla Harens Tass uppmärksammar att arten Homo sapiens ställer prognoser, frågar efter konsekvenser och gränser där siffror, uträkningar och gränsvärden används som ett slag amuletter för att avvärja och besvärja det kommande. Vad tål naturen öppnar frågeställningen; Har naturen en egen vilja?

Den Lilla Harens Tass erbjuder nutida och framtida beskydd; Mot naturens vilja.

Mona Petersson begrundar, frågar, dokumenterar, visar, demonstrerar ibland litet skevt leende och lågmält, någon hotad art, men förr eller senare når vi tillsammans med henne de skärande kanterna. Men glöm då inte den absurda humorn i detta tilltag. Hon lägger märke till sårytan i den minsta vardagliga händelsen, hon rör vid den med fingrarna, hennes konst är mycket fysisk och handlar om sådant vi egentligen alla hört, sett eller läst om; men alltför gärna glömt bort.
Textutdrag från separatutställning Göteborgs konstmuseum, Ystad Konstmuseum av Thomas Millroth

www.monapetersson.se

Pressbild

 


Sju dagar tog det och det var bara början ©Ditte Johansson 2013

Är vi tid?
Nu Då Sedan – Tiden vi erfar
När Var Hur – Tiden som rum
Vilka är vi utanför tiden och rummet?
Kan vi minnas?
Kan vi planera?
Existerar vi?

Det intressanta är på vilket sätt ett minne ljuger och varför. Det jag söker är vad mitt fortsatta liv har gjort med mina hågkomster, hur senare upplevelser, värderingar och strategier har omformat minnena utifrån sina behov och avsikter – och därvid oavsiktligt satt sina spår i bilderna.
Ur ”Minnena Ljuger” av Kjell Espmark

På ID:I kommer Ditte Johansson att visa verk ur sitt pågående projekt-TID? Med objekt av glas har hon prövat idéer som rör vår upplevelse av tid och hur minnesbilder kan spela oss ett spratt.

TID som en räcka av händelser som hela tiden förändras och rör sig i alla riktningar på en och samma gång. Allt sker inom oss medans tiden utanför rinner iväg.

Pressbild

2012, Utställning

Åsa Frank

ID:I Galleri presenterar

ÅSA FRANCK

Hårda tider

Roger Risberg ut och in

13.9 – 29.9

Vernissage fredag 13 september 17 – 20

Öppet ons–fre 12–18

lör–sön 12–16

Välkomna!


Hårda tider ©Åsa Franck 2013

Hösten 1983 möter Åsa Franck Roger Risberg, han var konstnär, han tecknade jämt eller målade eller sprayade, hon var fotograf, hon fotograferade jämt. Men Roger kunde också bli väldigt sjuk, det var hårda tider.Now, after nearly 30 years, Åsa Franck looks back at her work documenting the artist Roger Risberg and presents a series of photographs about artist and muse, life and work. While the collection of images presented at ID:I galleri is a preview of a work in progress, they offer a satisfying glimpse of how the intimate observations of a photographer can reveal a portrait of a person from the inside out.

As a documentary photographer, there is no distinction between life and work for Franck. Photography has given her the freedom to explore reality and capture images in an honest and non-hierarchic style which has defined her practice through the years. From behind the camera lens, Franck has focused her attention on a diverse range of themes that reflect her interests and experiences of the world, whether it relates to the physical action of boxing, political commentary or the quite of moments one’s daily routines.

asafranck.com

2013, Utställning

Beatrice Hansson

ID:I Galleri presenterar

BEATRICE HANSSON

Kärnans topografi (modell)

23.8 – 8.9

Vernissage fredag 23 augusti 17 – 20

Öppet ons–fre 12–18

lör–sön 12–16

Välkomna!


Kärnans topografi (modell) ©Beatrice Hansson 2013

Att dela det oomkullrunkeliga.

Berget, horisonten, solen. Först berget, sen bakom berget horisonten och ovanför berget solen. Eller egentligen är solen gömd bakom berget och den del som är bakom berget ser vi inte. För vi kan inte se genom berg och berget flyttar inte på sig. Det är inte ett moln, det spricker inte upp, det är tusen år gammalt och ogenomträngligt. För att flytta berget måste vi spränga det.I bergets kärna är berget bara berg. Det är hårt, på bergets yta är berget bara berg, det är hårt. Om man går på berget känner man dess hårdhet mot fötterna som med ens blir väldigt mjuka. Detta är bergets natur. Det är hårt, vi kan inte se igenom det och det är format av tiden självt. Ett massiv av yta. Vi kommer inte igenom det.

När vi bildar en konstruktion delar vi upp världen i små bitar. Vi kan se bitarna och vi kan sätta ihop dom igen. Det kan vara bjälkar, åkrar, ord, kroppar och tankar. Det är så vi förändrar vår omvärld; vi ser den och vi delar den. Den blir genomtränglig och formbar, den blir till en modell och vi har den i våra händer.

Sen skapar vi bilder. Och vi ser det klart, dessa linjer symboliserar landskap. Denna teckning är en karta över verkligheten. Så här ser det ut. Men när linjerna är lagda är verkligheten redan förskjuten.

Berget, horisonten, solen. Som en byggsats för landskapet. Horisonten vi inte kan nå fram till, nu en avgränsad linje. Solen vi inte kan se in i, nu en spegelbild, ett kontrollerat ljus. Berget som vi inte kan tränga igenom nu överskådligt, en form utan kärna. Ett massiv av luft.

Iris Smeds

beatricehansson.com

2013, Pressmaterial, Utställning

Tobias Sjödin

ID:I Galleri presenterar

TOBIAS SJÖDIN

TYPER OCH FÖREKOMSTER

26.4–12.5 2013

Vernissage fredag 26 april 17–20

Utställningen pågår t.o.m. 12 maj

Öppet ons–fre 12–18
lör–sön 12–16

Samtal mellan konstnär Tobias Sjödin och arkitekt Malin Zimm:
Söndag 5.5 kl 17.00

Moderator: Anne Klontz, curator ID:I galleri

©Tobias Sjödin 2013

I det tidiga 1970-talet var jag med i ett forskningsprojekt av institutionen för psykologi vid Göteborgs universitet. Psykologerna gjorde hembesök och samlade information om barns uppfattning av omvärlden. Uppdraget var att jag på ett vanligt A4 papper skulle rita upp min värld, var den började och slutade, med centrum och periferi. Jag började skissa under överinseende av psykologerna på besök men blev efter en stund allt mer tveksam. Slutligen kom den svindlande insikten om att min värld egentligen bara var en kort stump av gatan vi bodde på, resten var vit yta. Något utrymme för fantasi fanns inte. Jag svalde min besvikelse, gled ned från stolen, in under matsalsbordet till en stor matta, där jag övergick till det krävande men lustfyllda arbetet att med blicken och fingret utforska mattans mönster. Den njutningsfyllda oöverblickbarheten i en jättelik värld. Psykologerna packade sina papper och pennor och gick.

Typer och Förekomster (2010-1013) är ett teckningsprojekt som undersöker avstånd och överblickbarhet. I arbetet med teckningarna har det korta avståndet mellan öga, hand och yta åter givit mig en upplevelse av oöverblickbarhet. Och frågan; var är jag?

————————————————–

Tobias Sjödin är född i Göteborg 1966 och är utbildad på Fotohögskolan vid Göteborgs Universitet och Konstfack. Efter att ha varit verksam i den konstnärsdrivna plattformen Soc.Stockholm och flera års språkstudier ställer han nu ut på galleri ID:I för första gången.

www.tobiassjodin.com/blog/

————————————————–

Om Typer och förekomster.
Av Malin Zimm, arkitekt

Pennan flyttar runt periferin över arket. För varje enhet, en ny intill.  För varje intilliggande, ytterligare en. Bilden har ett eget muskelminne, frihandsteckningens framhärdande, rörelsen mot arkets fibrer som styrkeprov – you can do it, drop and give me twenty! Cellvägg vid cellvägg; världen växer som en hud utan vetskap om vilket väsen det ska omsluta. Där tomheten flyter in silas bitarna till näs och stränder, och igenkänningens vågor når grunt vatten. Lite längre upp längs kusten, en stadsplan i en petriskål. Terrängen förtätas till ett urskiljbart rutnät av metabolism. Ett par kvarter av rationell uppbyggnad, tills upprepningen erövrar sin egen meningslöshet igen, för att åter sammanflyta till något som ögat tycker sig behärska av erfarenhet. Bildserien skapar sin egen ämnesomsättning där intryck tas upp och bryts ner på cellnivå – en process som omvandlar kampen mellan minsta enhet och minsta betydelsebärande enhet till energi.

En språkvärld som man ännu inte behärskar kommer snart att ge sig till känna genom fenomenet typer och förekomster. Ett språk består av typer, vilka ger det en igenkännbar struktur. En mening når fram som en rad förekomster av språkliga typer, som behandlas i det mentala lexikon som man byggt upp ända sedan det första språket tog sig in i kroppen via yttranden från omvärlden. Det är inte konstigare än att man, trots att man aldrig tidigare mött en viss hundras, utan vidare ansträngning förmår kategorisera djuret som hund. Typer återkommer i förekomster av olika frekvens, och bidrar till att skapa allt tätare kopplingar mellan språket och den verklighet det söker beskriva. Hjärnan är anpassad för att söka upp och bearbeta typer och förekomster. När vi upplever mening och samband sägs områden av nervceller svänga i samma takt. Rytmen av begriplighet är oemotståndlig för medvetandet, som jagar vidare efter fler mönsterkickar, sniffar upp symmetrier, ornament, rapporter, hypnotiska rutnät, räta led, jämna mellanrum, utelämnat åt igenkännandets och förutsägbarhetens förförelsekonster. Mer av samma, fler av liknande, no alarms and no surprises, säger åt oss att slappna av – det bara fortsätter. De mest tillfredsställande mönstren är dock sofistikerade nog att blanda in en sälta av irregularitet, oenighet, dissonans, en gäckande minsta gemensamma nämnare.

Jag låtsas att jag kan låta bli att se kartan, den ger mig ändå inte någon makt. Allt vi har är utsnitt ur samma terräng, och ett lika meningsfullt som meningslöst sökande efter sammanhang. Det är förlikning som är den stora uppgiften, försoning mellan det kända och det okända, mellan den som kontrollerar pennan och den periferi som tecknen förjagar. Det pågår medling mellan erövrade områden och de territorier som befolkas av merveils, monster på kartan, i utkanten av det hav vi kanske ser, omgivande de öar som vi är nästan helt säkra på finns där.

2013, Utställning

Åsa Andersson-Broms

ID:I Galleri presenterar

ÅSA ANDERSSON BROMS

KUDZU

5.4–21.4 2013

Vernissage fredag 5 april 17–20

Öppet ons–fre 12–18
lör–sön 12–16

Kudzu
©Åsa Andersson Broms 2013

Kudzu är namnet på en växt som sprider sig invasionsartat över sydöstra USA och som här fått ge namnet till en utställning som Åsa Andersson Broms i samarbete med formgivaren Pontus Björlin visar på galleri ID:I.
Det fotografiska material som Åsa Andersson Broms arbetat med under en längre tid kan lättas beskrivas som en slags dokumentation av osynliga platser. Platser som är valda därför att de på olika sätt uttrycker mänsklig dominans eller lydnad och där den ekologiska eller kulturella ordningen har suddats ut. Iscensättningar av djurs vilda natur, urskog som förvandlas till palmoljeodling eller upplevelser som exploaterats är några av scenerna som ingår bildsviten. Ibland är bilderna hårda och fångar realiteter, ibland transcendenta och ogripbara.

Det fotografiska materialet har efter urval landat hos den grafiska formgivaren Pontus Björlin. Han har i sin tur fått fria händer att i ännu ett steg komplicera lagren av information. Bildserien visas i utställningen som ett 20 tal unika affischer i storleken 70×100 cm.

Bildserien Kudzu kan ses som en serie tillrättalagda verkligheter eller kulisser. I sammanhanget vittnar de alla om systemfel, ett slags ”error” i balansen mellan gott och ont. Något som förblir osynligt i sin verklighet.
Lika smygande som Kudzu plantan breder ut sig, lika omärkbart tillåter vi världen att förändras.

Kudzu (Pueraria lobata)
Kudzu är namnet på en kinesiska planta (slingerväxt) som sprider sig som en löpeld över USA. Jag sitter på tåget mellan New York och New Orleans. Det har bara gått två veckor på vår nästan sex månader långa resa som ska ta mig och min familj genom världen. Jag har tagit med mig kameran men jag vet ännu inte vad jag ska använda den till. Det visar sig först långt senare, när jag minns tågresan mot New Orleans. Utsikten från tågfönstret förbryllade mig. En massiv grönska bredde ut sig okontrollerat över träd och hus och tycktes långsamt äta upp stora delar av den Amerikanska södern. Jag får veta att plantan en gång togs dit från Kina för att stoppa erosioner. Nu kan istället plantans expansion ses som en metafor för det vi kallar global ekonomisk tillväxt.
Resan forstätter. Kameran används som ett slags sikte som distanserar mig från de platser jag möter. Distansen blir till slut ett verktyg som hjälper mig. Jag väljer mer och mer medvetet platser eller situationer som uttrycker en dominans av mänsklig närvaro och som försätter den ”naturliga” ordningen ur spel. Det är först när det dokumentära materialet når mitt arkiv som förvandlingen sker. De dokumenterade platserna förvandlas till bilder av kulisser. Och genom att bilderna adderas ytterligare lager av information tvingas bilden in i en ny tolkning samtidigt som den förvandlas till ett eget subjekt. För att förstärka att verket inte är ett fotografiskt verk, i dokumentär bemärkelsen, väljer jag att släppa kontrollen över bildens slutliga uttryck. Pontus Björlin som är grafisk formgivare tar över slutsteget och lägger sitt eget avtryck på berättelsen.
Grafisk form hanterar ofta olika typer av metadata – information om något, till exempel en utställningskatalog, eller metadata i mer direkt betydelse -information om information, till exempel i ett innehålls hierarkiska indelning.  Maneriska grafiska designgrepp går in och dominerar det som formen vanligtvis har till uppgift att berätta om. Metadata, i detta fall bildernas mått, blir huvudbudskapet. Formen tar över budskapet, det (oväsentliga) innehållet dominerar bilderna på samma sätt som miljöer och människor domineras i det tillstånd bilderna beskriver. ”

Kudzu är en växt som importerades till Amerika 1876 för att kontrollera erosionen i trakterna kring Pennsylvania och har idag spridigt sig över mer än 61 000 hektar. Kudzu dödar eller skadar andra växter genom att kväva dem under ett täcke av löv. Dess förmåga att växa snabbt överleva i områden där tillgången på kväve är lågt får den att snabbt konkurrera ut andra växter.

http://temporaryart.org/asa/