Etikettarkiv: Tobias Sjödin

Tobias Sjödin och Magnus Engstedt

[slideshow_deploy id=’1535′]

Invasiv, Territorier X Y Z

Tobias Sjödin och Magnus Engstedt

Vernissage fredag11/1 2019

kl 17.00-20.00

 Avförtrollningen, rationaliseringsprocessen och med den förnuftets seger över känslan, öppnade för expansionen in i för oss okända territorier. I gränstrakterna och områdena bortom dessa är vår förmåga att uppfatta avstånd och volym begränsad likväl som oförmågan att se konsekvenserna av vårt eget handlande. I det senmoderna samhällets tomhet är begäret att omorganisera naturen lika självklar som önskan om vår egen omvandling.
Inget kvar i den här världen som inte är undangömt.
Tobias Sjödin och Magnus Engstedt

 

KOMMANDE 2019

 

  • 14/12-4/1 Joel Hurlburt/ Timo Menke
  • 11. 1-3.2 Tobias Sjödin/Magnus Engstedt
  • 8.2-3.3 Helena Pehrsson
  • 8-31.3 Mona Pettersson
  • 5.4-5.5 Hillside project
  • 10.5-2.6 Johanna Schartau/Ulrika Pihlström

 

 

Tobias Sjödin, Storytelling

[slideshow_deploy id=’257′]

Tobias Sjödin

Storytelling

5.2 – 28.2 2016

Storytelling:

För ett antal år sedan då jag och min dåvarande hustru bestämde oss för att separera, ställde vi ut vår gemensamma bostad till försäljning på bostadsmarknaden. På rekommendation av mäklaren anlitade vi en stylist så att bostaden skulle upplevas attraktiv, så att vår trångboddhet och bristande förmåga att organisera hemmet inte skulle synas när den skulle visas. Stylisten skapade ett förslag och en idealiserad bild av hur det skulle vara att bo just där.

Eftersom jag inte hade något ordnat boende under tiden lägenheten stod till försäljning gick jag dit sent på kvällarna och vistades i det som tills alldeles nyss varit vårt gemensamma hem. Bostaden var helt urstädad och alla spår av det familjeliv som tills alldeles nyligen pågått där var bortsopade. Jag undvek att tända så att det monokromatiska ljuset från natriumlamporna i gatlyktorna utanför de höga gamla fönstren fick svepa över scenografin. I mörkret brukade jag vandra från rum till rum och betrakta scenerierna. Renheten och förställningen i lägenheten påverkade mitt rörelsemönster. Toalettbesöken krävde plötsligt en ny strategi. Inte en smula på köksbänken, inte spilla ut hämtmaten och lämna spår. På bordet i vardagsrummet, ett fat med plastfrukter. I doften från vita liljor och doftljus satt jag i en designsoffa och bläddrade i Sköna Hem och Plaza Interiör. Det som varit vårt hem befann sig liksom jag i transit. När det blev dags att sova kröp jag ned i det som såg ut att vara en säng i blå och vit New England-stil. Jag bäddade ned mig bland veck och fållar och sov drömlöst. Bostaden var inte längre mitt hem och jag var inte längre jag.

Inbäddad:

Mellan november 2010 och november 2015 arbetade jag som bostadsfotograf för en bildleverantör i mäklarbranschen. Under perioden fotograferade jag runt 3000 bostäder i Stockholmsområdet. Denna erfarenhet har fått mig att fundera på dessa bilders betydelse. Den fotografiska representationen av hemmet tillhör bland de mest spridda och besedda bilderna i vår tid. Som fotograf i denna specifika genre var min uppgift att gestalta och estetisera, att genom bilder skapa och understryka värde. Jag har också vid vissa tillfällen haft möjlighet att själv (åter) träda in i bilden.

Homestaging/ Homestylingen i mina bilder lånar drag av scenografi och narration vilket har öppnat intressanta möjligheter att använda denna som en scen. I stunden har jag utvecklat olika karaktärer som kan tänkas vistas i just en sådant hem som stylingen för tillfället föreslagit. I processen med bilderna har jag förhållit mig till kameran som en autonom maskin eller som sedd en annan persons blick, där jag är objektet. Till skillnad från en bild som är komponerad efter en person i rummet har jag följt mina principer för vinkel och utsnitt som om det var för ett bostadsfotografi. Jag har bara klivit in på scenen.

Storytelling/ Inbäddad är Tobias Sjödins andra utställning på ID:I Galleri.

 

PRESSBILD

Pressbild
©Tobias Sjödin, 2016

 

Tobias Sjödin

ID:I Galleri presenterar

TOBIAS SJÖDIN

TYPER OCH FÖREKOMSTER

26.4–12.5 2013

Vernissage fredag 26 april 17–20

Utställningen pågår t.o.m. 12 maj

Öppet ons–fre 12–18
lör–sön 12–16

Samtal mellan konstnär Tobias Sjödin och arkitekt Malin Zimm:
Söndag 5.5 kl 17.00

Moderator: Anne Klontz, curator ID:I galleri

©Tobias Sjödin 2013

I det tidiga 1970-talet var jag med i ett forskningsprojekt av institutionen för psykologi vid Göteborgs universitet. Psykologerna gjorde hembesök och samlade information om barns uppfattning av omvärlden. Uppdraget var att jag på ett vanligt A4 papper skulle rita upp min värld, var den började och slutade, med centrum och periferi. Jag började skissa under överinseende av psykologerna på besök men blev efter en stund allt mer tveksam. Slutligen kom den svindlande insikten om att min värld egentligen bara var en kort stump av gatan vi bodde på, resten var vit yta. Något utrymme för fantasi fanns inte. Jag svalde min besvikelse, gled ned från stolen, in under matsalsbordet till en stor matta, där jag övergick till det krävande men lustfyllda arbetet att med blicken och fingret utforska mattans mönster. Den njutningsfyllda oöverblickbarheten i en jättelik värld. Psykologerna packade sina papper och pennor och gick.

Typer och Förekomster (2010-1013) är ett teckningsprojekt som undersöker avstånd och överblickbarhet. I arbetet med teckningarna har det korta avståndet mellan öga, hand och yta åter givit mig en upplevelse av oöverblickbarhet. Och frågan; var är jag?

————————————————–

Tobias Sjödin är född i Göteborg 1966 och är utbildad på Fotohögskolan vid Göteborgs Universitet och Konstfack. Efter att ha varit verksam i den konstnärsdrivna plattformen Soc.Stockholm och flera års språkstudier ställer han nu ut på galleri ID:I för första gången.

www.tobiassjodin.com/blog/

————————————————–

Om Typer och förekomster.
Av Malin Zimm, arkitekt

Pennan flyttar runt periferin över arket. För varje enhet, en ny intill.  För varje intilliggande, ytterligare en. Bilden har ett eget muskelminne, frihandsteckningens framhärdande, rörelsen mot arkets fibrer som styrkeprov – you can do it, drop and give me twenty! Cellvägg vid cellvägg; världen växer som en hud utan vetskap om vilket väsen det ska omsluta. Där tomheten flyter in silas bitarna till näs och stränder, och igenkänningens vågor når grunt vatten. Lite längre upp längs kusten, en stadsplan i en petriskål. Terrängen förtätas till ett urskiljbart rutnät av metabolism. Ett par kvarter av rationell uppbyggnad, tills upprepningen erövrar sin egen meningslöshet igen, för att åter sammanflyta till något som ögat tycker sig behärska av erfarenhet. Bildserien skapar sin egen ämnesomsättning där intryck tas upp och bryts ner på cellnivå – en process som omvandlar kampen mellan minsta enhet och minsta betydelsebärande enhet till energi.

En språkvärld som man ännu inte behärskar kommer snart att ge sig till känna genom fenomenet typer och förekomster. Ett språk består av typer, vilka ger det en igenkännbar struktur. En mening når fram som en rad förekomster av språkliga typer, som behandlas i det mentala lexikon som man byggt upp ända sedan det första språket tog sig in i kroppen via yttranden från omvärlden. Det är inte konstigare än att man, trots att man aldrig tidigare mött en viss hundras, utan vidare ansträngning förmår kategorisera djuret som hund. Typer återkommer i förekomster av olika frekvens, och bidrar till att skapa allt tätare kopplingar mellan språket och den verklighet det söker beskriva. Hjärnan är anpassad för att söka upp och bearbeta typer och förekomster. När vi upplever mening och samband sägs områden av nervceller svänga i samma takt. Rytmen av begriplighet är oemotståndlig för medvetandet, som jagar vidare efter fler mönsterkickar, sniffar upp symmetrier, ornament, rapporter, hypnotiska rutnät, räta led, jämna mellanrum, utelämnat åt igenkännandets och förutsägbarhetens förförelsekonster. Mer av samma, fler av liknande, no alarms and no surprises, säger åt oss att slappna av – det bara fortsätter. De mest tillfredsställande mönstren är dock sofistikerade nog att blanda in en sälta av irregularitet, oenighet, dissonans, en gäckande minsta gemensamma nämnare.

Jag låtsas att jag kan låta bli att se kartan, den ger mig ändå inte någon makt. Allt vi har är utsnitt ur samma terräng, och ett lika meningsfullt som meningslöst sökande efter sammanhang. Det är förlikning som är den stora uppgiften, försoning mellan det kända och det okända, mellan den som kontrollerar pennan och den periferi som tecknen förjagar. Det pågår medling mellan erövrade områden och de territorier som befolkas av merveils, monster på kartan, i utkanten av det hav vi kanske ser, omgivande de öar som vi är nästan helt säkra på finns där.