Sedan förra utställningen på ID:I galleri har jag arbetat vidare på samma tema. Fortsatt att utforska och använda en stark, underliggande struktur som tillåter en friare penselföring och färgpåläggning.
Låtit ljus, färg och valör vara viktiga och satt en gräns i att inte överarbeta målningarna för att behålla ett direkt intryck.
Mina motiv har en lång period, huvudsakligen, hållit sig till inomhus i gamla, tomma byggnader och rum. Nu har jag också flyttat ut i naturen och experimenterar med ljus, rum och djup även där.
It is easy to think of all the things that artists want: attention, fulfillment, money, fame and security.
Seemingly artists want it all ways: to be ‘alone in their work’ and to have their crowning social moments.
Somewhere between these extremes are artistic friendships. These are not simply a matter of knowing other artists but of understanding, interacting and quietly colluding in each other work. I feel I have quietly colluded in Sookyoung’s work and I feel she has colluded in mine. (Of course, she may disagree).
I got to know Sooky after I made a somewhat polemical intervention at an ‘art discussion’ in Nottingham, where we both live. She visited my studio with a friend and was remarkably tolerant of the mess I had generated and the many unfishable works I had begun.
Later on Sooky photographed some of the assemblages and object studies I had made. As she photographed the objects I was aware that this was perhaps the first genuinely artistic collaboration I had experienced. My objects now had a new life as actors or models. The director was not me, it was Sooky. We would discuss the resulting images quickly and decisively, often agreeing but sometimes disagreeing. This kind of practical artistic friendship is a precious thing.
It is unsurprising that the director and cinematographer should start creating her own characters and dramas. The subjects of Sooky’s current photographs are minute and hard to label clusters of stuff – hair, fluff and so forth. This stuff is intensely human, personal and universal but is also marginal.
För ett antal år sedan då jag och min dåvarande hustru bestämde oss för att separera, ställde vi ut vår gemensamma bostad till försäljning på bostadsmarknaden. På rekommendation av mäklaren anlitade vi en stylist så att bostaden skulle upplevas attraktiv, så att vår trångboddhet och bristande förmåga att organisera hemmet inte skulle synas när den skulle visas. Stylisten skapade ett förslag och en idealiserad bild av hur det skulle vara att bo just där.
Eftersom jag inte hade något ordnat boende under tiden lägenheten stod till försäljning gick jag dit sent på kvällarna och vistades i det som tills alldeles nyss varit vårt gemensamma hem. Bostaden var helt urstädad och alla spår av det familjeliv som tills alldeles nyligen pågått där var bortsopade. Jag undvek att tända så att det monokromatiska ljuset från natriumlamporna i gatlyktorna utanför de höga gamla fönstren fick svepa över scenografin. I mörkret brukade jag vandra från rum till rum och betrakta scenerierna. Renheten och förställningen i lägenheten påverkade mitt rörelsemönster. Toalettbesöken krävde plötsligt en ny strategi. Inte en smula på köksbänken, inte spilla ut hämtmaten och lämna spår. På bordet i vardagsrummet, ett fat med plastfrukter. I doften från vita liljor och doftljus satt jag i en designsoffa och bläddrade i Sköna Hem och Plaza Interiör. Det som varit vårt hem befann sig liksom jag i transit. När det blev dags att sova kröp jag ned i det som såg ut att vara en säng i blå och vit New England-stil. Jag bäddade ned mig bland veck och fållar och sov drömlöst. Bostaden var inte längre mitt hem och jag var inte längre jag.
Inbäddad:
Mellan november 2010 och november 2015 arbetade jag som bostadsfotograf för en bildleverantör i mäklarbranschen. Under perioden fotograferade jag runt 3000 bostäder i Stockholmsområdet. Denna erfarenhet har fått mig att fundera på dessa bilders betydelse. Den fotografiska representationen av hemmet tillhör bland de mest spridda och besedda bilderna i vår tid. Som fotograf i denna specifika genre var min uppgift att gestalta och estetisera, att genom bilder skapa och understryka värde. Jag har också vid vissa tillfällen haft möjlighet att själv (åter) träda in i bilden.
Homestaging/ Homestylingen i mina bilder lånar drag av scenografi och narration vilket har öppnat intressanta möjligheter att använda denna som en scen. I stunden har jag utvecklat olika karaktärer som kan tänkas vistas i just en sådant hem som stylingen för tillfället föreslagit. I processen med bilderna har jag förhållit mig till kameran som en autonom maskin eller som sedd en annan persons blick, där jag är objektet. Till skillnad från en bild som är komponerad efter en person i rummet har jag följt mina principer för vinkel och utsnitt som om det var för ett bostadsfotografi. Jag har bara klivit in på scenen.
Storytelling/ Inbäddad är Tobias Sjödins andra utställning på ID:I Galleri.
Thanks!
Henrik Ekesiöö
Joakim Forsgren
Håkan Haevert, Milky Way Research Institute
The Swedish Arts Grants Committee – Konstnärsnämnden
Johanna Molvin
Isak Nordell, SVART engineering
Håkan Stergos Machlis
Zafire Vrba
