2020, Pressmaterial, Utställning

Alexander Mood

Galleri

[slideshow_deploy id=’1760′]

 

Alexander Mood

Konstitutionen

Only open by appointment this weekend email ore call, alexmood@hotmail.com eller ring 0702647235

Vi kommer att hålla galleriet öppet denna helg bara vid bokning! maila på alexmood@hotmail.com eller ring 0702647235

6/3-29/3

Vernissage 6/3 kl 17-20

Öppettider Tor-Fre 12-17 Lör-Sön 12-16

Med ”Konstitutionen” menas det yttre och det inre system, den uppsättning av regler och förutsättningar, som skapar en (skenbart sammanhängande) identitet. En människas. En nations. Ett påhittat rikes.

Utställningen består av en rad verk som å ena sidan behandlar det rike som konstnären Alexander Moods pappa Lars Karngård under hela sitt liv arbetade på att bygga upp som en (imaginärt) fungerande stat. Ett sorts kungarike där den enväldige härskaren kallades lar och som Lars, som också han var konstnär, utformat in i minsta detalj. I ett konkret bearbetande av den konstitution som Lars lämnade efter sig försöker Alexander Mood att axla rollen som kungariket Romas ende legitima tronföljare.

Å den andra handlar det om en pappa som försvann bort i sin fantasi, som hellre vistades i sitt eget land försvarat av låtsassoldater i målad plats, än med sin levande son.

Inget präglar så som tomrummet, frånvaron. Måste ännu fler soldater målas för att fylla upp det? Ännu en låtsasvärld byggas?

Verken i utställningen ”Konstitutionen” består av text, bild och objekt skapade i enskildhet och i samarbete med andra vars professioner hjälpt till att bända upp en långvarig låsning kring en frånvarande faders slutgiltiga svek: att han dog. Och lämnade en hel obegriplig värld i sonens händer. Porträttfotografen Thron Ullberg har tagit ett porträtt värdig en regent. Statsvetaren Zelal Bal har genomlyst grundlagen och pekat ut problemen med att omvandla ett konungarike till en modern demokrati. Får man ens så besudla en ärvd titel?

Fredagen den 13 kommer Joonas Jokiranta kungen av Finland att göra en gästperformance i kl 17.

The Constitution
 ”The Constitution” is meant as the external and internal system, the set of rules and conditions, which creates an (apparently coherent) identity. A person’s. A nation’s. An Invented Kingdom.
 
The exhibition consists of a series of works which, on the one hand, deal with the kingdom that the artist Alexander Mood’s father Lars Karngård worked on throughout his life to build up as an (imaginary) functioning state. A kind of kingdom where the monarchical ruler was called (lar) and which Lars, who also was an artist, designed in intricate detail.
 
Through interpreting the constitution that Lars left behind, Alexander Mood attempts to assume the role of the Kingdom of Rome’s only legitimate successor.
 
On the other hand, the works reveal a father who disappeared into his imagination, who was better off living in his own imagined country defended by make-believe soldiers in a painted place, than with his living son.
 
Nothing incuses like the void, the absence. Do even more soldiers need to be painted to fill the emptiness? Yet another pretend world constructed?
 
The works in the exhibition ”Konstituionen” consist of text, image and objects created in isolation and in collaboration with others whose professions helped to pry open a long-term lock around an absent father’s final betrayal: that he died.
And left a whole incomprehensible world in the son’s hands. Portrait photographer Thron Ullberg has taken a portrait worthy of a regent. The political scientist Zelal Bal has read through the Constitution and pointed out the problems of transforming a kingdom into a modern democracy. Can one even defile an inherited title in this way?
2020, Pressmaterial, Utställning

Tiny Domingos

[slideshow_deploy id=’1754′]

 

 

Tiny Domingos

JORDSKRED

curated by Alexander Mood

————————————-

 22.02 – 1.03.2020

Vernissage  21 February 17 – 20

öppettider Tor-Fre 12-17 Lör-Sön 12-16

————————————-

Utställningen Jordskred, framtagen specifikt för ID:I Galleri, bjuder in till att betrakta vår omgivande natur med ny blick. Central i utställningen är videon Flank Collapse, ett verk som ifrågasätter markens upplevda hållfasthet genom att visa hur lösa stenar rullar ned för Sciara del Fuoco på ön Stromboli. Filmen visas här för första gången i Skandinavien.

”Avec l’amour, ou la planète, quand on veut maîtriser, on perd.”
Erik Orsenna, French novelist

Specially conceived for the ID:I Gallery, JORDSKRED is an invitation to take a new look at our own natural landscape. As Erik Orsenna recalled in a recent interview: ”Life is the cocktail of strength and weakness. When you want to dominate, you lose.” The author applies the same principle to our planet. All the more reason to rethink the way we perceive our environment. The core of the exhibition is the video FLANK COLLAPSE that questions the notion of ground stability by displaying the descent of loose stones at the Sciara del Fuoco (Stromboli island) and that will be presented for the very first time in Scandinavia, a region also affected by slope instability, landslides and rockfalls. This video artwork allows a vivid perception of the Greek notion of panta rhei (”all things are in flux”) that rules our landscapes – and our inner rhythms – and aims to raise awareness about the great dynamics and fluidity of geomorphological processes and the challenges they represent in terms of risk management, civil protection and cultural heritage.

JORDSKRED is a continuation of a broad Sciart project entitled LANDSLIDE (Resilience in Unstable Times) that was recently presented at the Joint Research Center of the European Commission in Ispra (Italy) and at BOZAR, Center for Fine Arts, Brussels. LANDSLIDE emerges in a time of various and intense upheavals. Like in an landslide or an earthquake, new faults appear and abysses open up in the foundations of our societies, dividing citizens and decision-makers into apparently incompatible groups while democratic values are subject to erosion. Freedom of press and speech, artistic freedom, minorities rights are at stake while great achievements and advanced research in science and culture are been refuted on the basis of ideology. In response to this context, LANDSLIDE addresses the unpredictability of natural disasters in order to enhance the notion of human resilience based on the development of art and science over time. Indeed, human societies have suffered many disasters throughout their history, but tenacity and scientific and cultural advances have made their resurgence possible.

Paying particular attention to the social impacts of natural disasters, LANDSLIDE stresses their analogy with the consequences of financial collapses on populations and relates the challenges of geotechnics and civil protection with those of economic policies. This is how video and art installations based on scientific monitoring and data visualization used in geophysics, vulcanology, geomatics and econometrics emerge. And how a digital 3D chart of the Euro debt crisis can metaphorically be interpreted as a seismic tremor/slope movement and sculpturally represented as a mountainous landscape with high peaks and deep valleys. A way to give tangibility and greater visibility to the little known efforts undertaken to analyze and prevent these disasters and to delay and mitigate their effects.

In this very same spirit, JORDSKRED underlines the ubiquity of the notion of flow and the interconnectedness between phenomena, spheres of knowledge and levels of action apparently far apart. A thread that recalls the cross-curricular spirit and the enormous curiosity of the Renaissance and the need to continue building bridges that facilitate the decompartmentalization of knowledge and the exchange between separated communities.

ABOUT THE ARTIST

Tiny Domingos

born in 1968 in Orleans (France). Lives and works in Berlin.

Founder of rosalux, the Berlin-based art space. Holds a degree in Modern Literature and Linguistics at Lisbon University. Studied Painting and Aesthetics Studies at SNBA, Universidade Nova and Faculdade de Belas Artes, Lisbon. Artist in residence at the Joint Research Center of the European Commission, Ispra (Italy) in 2019.


The artistic practice of Tiny Domingos combines space-related work with conceptual approaches surrounding issues on the digital age, economy, earth sciences and pop culture.

His work has been featured, among others, in the Bozar Center for Fine Arts (Brussels), KW Institute of contemporary art (Berlin), Calouste Gulbenkian arts center (Rio de Janeiro) and the Rijksmuseum Amsterdam.

www.tinydomingos.com

2020, Pressmaterial, Utställning

Joran Stamatakakos, Florence Wild

Galleri

[slideshow_deploy id=’1747′]

 

Joran Stamatakakos, Florence Wild

7/2 – 16/2 2020

Vernissage 7/2 17:00 – 20:00

Tor-Fre 12:00 – 18:00

Lör-Sön 12:00 – 16:00

Local Haunts

 

You will often find us at our local haunts, drinking cheap beers and talking about, around, and across each other on what we are doing, planning, potentially regretting. Ideas (like tongues) become a bit looser after a few drinks, ideas later deemed to be ridiculous, but which here, at our local haunt, get their 15 seconds of fame. They float in the air above the fake wood tables, between the dishwasher-worn glasses and the ubiquitous tea lights.”

In Local Haunts, friends Joran Stamatakakos and Florence Wild present a collection of reworked and reassembled paintings, sculptures and wall works that reflect on mostly invisible (but often audible) aspects of making. Those conversations, links, texts, chats, studio talks, vernissage discussions, bar hangs, rants, doubts, affirmations and decisions that make up the tissue of close friendships and art practices. Both spectral and tangible, like a low fog or giant wobbly blob of jelly.

This ongoing back-and-forth is the other side of our often solitary labours of working, accumulating, drawing, note-making. Half-spun ideas from our local haunts are pocketed away in scribbled notes, phone memos, ‘I-will-remember-this’ memories, until there is time to get to in the small confines of studio to uncork them beneath the unforgiving perpetual daylight fluorescent tubes.

We shared a studio for a short time after art school, but were seldom there together. Joran wasn’t very well, and had little energy to leave the house. In studio, I mainly lay on the couch and knitted spools of fishing line, trying to settle in, but not really succeeding. When Joran left and went back to Australia, dismantling the studio, I saved scraps of the old paintings he destroyed. He threw away most of his things, only to have the belongings he’d decided to hold on to lost in the murky depths of shipping transit.

I, on the other hand, am a saver – a stockpiler and collector of things that may one day come in handy. I stayed in Sweden, moved studios and took whatever might come in useful with me. These remnants, traces of other’s lives and events re-emerge in the works shown here, in found and saved materials, in the knitted sculptures often rolled for ease of storage, and those painting scraps reframing canvases.

Local Haunts uses each other’s works as support structures to build up, hang against and rest upon, referencing the way we use each other to propel and realise our endeavours.

Local haunts are the conversations, work spaces and social spheres we inhabit, as support structures and points of anchorage. For this show we have worked closely together in my studio, riffing off one another, letting ideas stack up and spiral off, imbuing the works with a sense of familiarity, a trading of jokes and anecdotes.

-Florence Wild, January 2020

Joran Stamatakakos is a Stockholm based artist who works across a variety of mediums, utilizing the strategies of the bricoleur. He received his Bachelor in Visual Arts in 2009 at Southern Cross University, Lismore, Australia, and a Masters in Fine Art in 2017 from Konstfack, Stockholm, Sweden.
jorans.tumblr.com

Florence Wild’s (Aotearoa New Zealand) practice includes sculpture, installation and writing, where language and material are treated as intimate bedfellows. She is based in Stockholm and has an MFA from Konstfack (2017) and a BFA from Elam School of Fine Arts (2009).
florencewild.com

2020, Pressmaterial, Utställning

Dan Lageryd

Galleri

[slideshow_deploy id=’1734′]

 

Dan Lageryd

Inferno Krabba Stranden

, 17/1-2/2 2020

Vernissage 17/1, 17:00-20:00

Tor-Fre 12:00-18:00

Lör-Sön 12:00-16:00

Med utställningen Inferno Krabba Stranden skapar konstnären Dan Lageryd en ny berättelse om staden Stockholm, om människorna och deras identiteter, genom en närläsning av över femhundra pizzeriors menyer, namn och innehåll.

Det blir en sorts konkret poesi som handlar om längtan men också platsens ande: den plats där pizzerian finns och verkar. På utställningen kan betraktaren för en stund kliva omkring inne i stadens mage och bli del av en sorts kollektivt mättande, lägga sig ner och sova och vakna upp fångad i en Calzone av längtan…

Läs hela Nils Claessons text om utställningen nedan:

Konstnären Dan Lageryd skapar en ny berättelse om staden Stockholm, om människorna och deras identiteter, genom en närläsning av pizzeriornas menyer, namn och innehåll. Ett av de centrala verken i utställningen heter Pizza Moon och är en stor svart kvadrat ur vilken en grå måne med mörka partier träder fram. Om du går nära ser du att månen består av namn på pizzor och pizzerior i Stockholm. Det är över 300 000 tecken som Dan skrivit in från över 505 pizzamenyer. Det blir en sorts konkret poesi som handlar om längtan men också platsens ande: den plats där pizzerian finns och verkar. Den yttrar sig i namn på pizzor så som St Eriks Ögonsjukhus eller Högskolan. Där finns också vansinne och längtan i namn som Inferno, Armageddon, Krabba och Stranden. Själva pizzerian däremot kan ha namn efter ett land eller en flod eller en by i mellanöstern eller Asien. Dan Lageryd lägger en envis mosaik av verklighetsfragment och ställer dem bredvid varandra. Det blir en sorts associativa pizzamenyer:

Havets lejon, Dubbel krabba

Havets fyra hot

Odysseus Arlanda

Hawaii Sockenvägen, Solveig

Ankara / Evigheten

Möjligen en serie pizzor som skulle fallit en poet som Gunnar Ekelöf i smaken. En bild av Stockholm på 2010- och 2020-talet befriad från syner av Stadshuset i motljus, vaktparaden, rika och fattiga som tittar in i kameran och all den vackra naturen träder fram. På det sättet påminner Dan Lageryds arbete om fotografen Joachim Schmid som omdefinierade gatufotografi genom att gata upp och gata ner leta efter och hitta fotografier som människor tappat, kastat bort eller rivit sönder. Metoden bakom Dan Lageryds arbete är densamma som Joachim Schmid och de klassiska gatufotograferna. Den bygger på att promenera långa sträckor och låta synerna komma till en lite i taget. På så sätt framkallas en psykisk geografi som i sin tur kan omsättas till bild. Fotografen blir för ett kort ögonblick staden. Det magiska ögonblicket finns kvar men omformulerat till att konstnären för en liten stund är en stor pizza. Det är fotografi utan kamera och objektiv, utan film eller annat ljuskänsligt material. Men ändå fotografi eftersom det är ett avtryck av en verklighet omförhandlat till bild silad genom en fotografisk medvetenhet. De långa promenaderna stannar heller inte på stadens gator utan fortsätter ut i elektroniska media. Fast det är ändå vandringar som påminner om gatufotografens till synes planlösa irrande. Dan Lageryds studie av pizzans fenomenologi tillhör den dokumentära fotografins sfär. Här kan betraktaren för en stund kliva omkring inne i stadens mage och bli del av en sorts kollektivt mättande, lägga sig ner och sova och vakna upp fångad i en Calzone av längtan med vetskapen om att ingen hör dig skrika inne i pizzakartongen.

I Järfälla ligger Francos pizzeria. Där bakas pizzan Gramsci med fläskfilé, champinjoner, gorgonzola och bearnaisesås. En pizza som skvallrar om att pizzabagaren kanske är högt utbildad filosof och en beundrare av den italienska marxisten Antonio Gramsci som skapade begreppet om hegemoni. Möjligen skulle pizzeriornas utbredning och pizzans popularitet kunna illustrera Gramscis tankar om att skapa hegemoni i samhället genom att så att säga anslå tonen i allt nordiskt ätande. Gramsci tillbringade stora delar av sitt liv i fängelse som politisk fånge och ägnade sin tid åt att filosofera om hur en socialistisk revolution skulle bli möjlig i ett land som Italien. Gramsci förstod att det inte skulle fungera med en kupp som i Ryssland. Gramscis idé var att en liten grupp människor skulle kunna sätta ribban för alla diskussioner och värderingar i politiken och på det sättet få med sig en majoritet. Också genom praktisk politisk handling. Det var idéer som inspirerade den yttersta marxistiska vänstern på 1970- och 80-talet. Det stockholmska monumentet av Antonio Gramsci är en pizza i Järfälla.

Dan Lageryds arbete kring den stockholmska pizzans väsen får anslå tonen i ett nytt decennium. Insmugglad i pizzorna finns en berättelse om vem som är välkommen in i värmen. Pizzabagare och ägare till små pizzerior är en kategori hårt arbetande människor som är hotade från alla håll. De granskas av skattemyndigheter, får hyran höjd av snåla bostadsrättföreningar, blir skammade av veganer, granskade av hälsovårdsinspektörer, får rutorna sönderslagna av lokala smågangsters men fortsätter oförtröttligt att knåda sina degar och leverera stockholmarnas älskade pizzor.

Nils Claesson den 8 januari 2020

 

 

2019

KARIN WILLÉN

Galleri

[slideshow_deploy id=’1680′]

 

KARIN WILLÉN

karinwillen.se

Exkursionen – Hållnäshalvön

*****

ID:I Galleri, 13 – 29 December 2019 Vernissage den 13 december kl. 17 – 20

Öppettider: Torsdag – fredag kl. 12 – 18, lördag – söndag kl. 13 – 16

*********

Fredag 27 dec FINISSAGE kl. 17 – 20:

Vi talar om Exkursionen klockan 17.00

Alla läser något av det som finns i utställningen i en kvart och sedan samtalar vi om utställningen och delar det vi läst. Deltar gör den som kommer, men också Karin Willén, Catharina Gabrielsson, Åsa Andersson Broms och Eva Arnqvist.

Vi fortsätter som en vernissagekväll men nu bjuds det också på hemlagat, vad annonseras här närmare arrangemanget.

*********

OM EXKURSIONEN

Hållnäshalvön i Norduppland kan inte ses som unikt, trots att något så speciellt som ett kärnkraftverk ruvar över bygden. Det rationella resursanvändandet av råvaror och miljöer tar sig olika uttryck i landskapet. Skogen är präglad av storskalig skogsproduktion, ständigt föränderlig i skogsindustrins maskinella kretslopp. Blindgångare från stridsflygens övningar vid den finaste sandstranden minerar ännu det nedlagda skjutfältet. Här, liksom i allas våra vardagliga landskap, manifesteras ibland dolda, och alltmer akuta spänningar kring mänskligt liv, rättigheter, miljö och samspel.

Min undersökning startar i ett landskap jag vuxit upp med och som jag fortfarande besöker och har många referenspunkter i – geografiskt, socialt, näringskulturellt. I barndomen deltog jag i skogssektorns bolagsjakter just här, jag åt sockerkaka på svanägg på bryggorna intill Ålands hav, fiskade ål i de grunda havsvikarna. Som ung vuxen 1986 blev jag översköljd av det ryska regnet, också här föll det. Och nu har jag ett sommarhus mitt på halvön och scannar löpande markerna efter bär och svamp längs strandskyddade klippstränder.

Exkursionen berättar om en dag, en utflykt med ett särskilt uppsåt den 21:a november 2019. Mål för promenaden var att röra sig genom halvöns industriskog, och att gå på de igenvuxna vägarna i det nedlagda flygskjutfältet. Utfärden då, kommer att följas av flera mentala och kroppsliga förflyttningar på Hållnäshalvön – påplatsvarotillfällen – i ett arbete som undersöker och omförhandlar relationen till landskapet – i all sin vardaglighet och sin specificitet.

Trakten har en lång historia av kontamination och ibland våldsam resursanvändning. Sanden vid det allmänna badet i bruksdammen i de Geers Lövstabruk är bemängd med arsenik från järnhanteringens produktiva tid och den stängda paradisstranden på nordsidan av halvön är full med blindgångare från 1900-talets skjutövningar för stridsplan. Lokalt fångad fisk röks omsorgsfullt och processas till prisbelönt surströmming, alla väl medvetna om att den innehåller miljögifter från havsbottnarna utanför pappersbruken. Både ”bondskogen”, och bolagsskogen på nordsidan är präglad av det kalhyggesbruk som växte fram under efterkrigstiden, ett bruk som har sin  föregångare i gruvnäringens hårda skattning av skogen.  Eventuell fredning av landskap och skog, här liksom i resten av Sverige, sker uteslutande i form av  inrättande av särskilda naturvårdsområden och reservat . Ett exempel är statliga Sveaskogs Ekopark Forsmark som skapades när kärnkraftverket byggdes på låglänta strandängar på 1970-talet. Och sedan – det som då framstod som det värsta som kunde hända: 1986 brann reaktorn i Tjernobyl. Radioaktivt regn föll över Hållnäshalvön. Nu har över 30 år gått och offentliga organ mäter inte längre radioaktiviteten i marken. Men jägarna är pålagda att testa avskjutna vildsvin. Med kunskap om nedfallets omfattning och dess mikrolokala variationer, är skyhöga halter hos enstaka bökande vildsvin inte förvånande. Och klimatförändringarna gör sig alltmer påminda för vart år, med bränder och heta somrar. Här som annorstädes.

Exkursionen är en metod som används inom skogsindustrin, men den har även kopplingar till vetenskap, konst och individ – amatören, turisten, fältbiologen. Speciellt för exkursionen är att den vill fördjupa deltagarnas relation till platsen och dess tema, samtidigt som deltagarna rör sig mellan och på de besökta målpunkterna i social och professionell samvaro. I the Lure of the Local 1998, skriver Lucy Lippard om hur aktiviteten att vandra öppnar nya förståelser av ett inledningsvis främmande skogligt landskap ”…what only can be called a vision of the entire history of the place rose from the ground at me – not in pictures or in narrative form, but in an indescribable whole, a burst of land, history, culture that was the place.” Här beskriver Lippard en process där individen öppnar sig för hela spektrat av vad platsen kan berätta, inte bara genom det som visuellt kan urskiljas eller genom det som kan beskrivas i ord. Utan också genom det som kan erfaras, kännas, upplevas. Det är en fenomenologiskt baserad kunskapsproduktion och ett alternativt sätt att relatera till världen såsom den uppenbarar sig.

Tack till Åsa Andersson Broms, Tobias Sjödin, Eva Arnqvist, Karin Hansson, Åsa Andersson, Anna Ridderstad, Erik Westholm, Helén Svensson, Johanna Karlin, Johanna Finne, Kristin Fyrand, Mikael Traung

Ps/

Bästa julklappen: Boken Kokgropar och andra aktiviteter i Forsmarks skogar av Carl Johan Erikson och Karin Willén 2019 kommer finnas till försäljning under utställningen. Utsedd till Årets kokbok 2019 i kategorin livsstilslitteratur av Måltidsakademin.

—

Karin Willén är konstnär. Senare års samarbete med Carl Johan Erikson och skribenterna och filosoferna Johan Redin och Jesper Olsson, har genererat två artists books i form av kokböcker, båda förlagda vid JonBrunbergförlag.se. I 10°C ‐ Recept från Forsmarks skärgård från 2016 tillagades fisk fångad vid utsläppet av varmt kylvatten från Forsmarks kärnkraftverk. I Kokgropar och andra aktiviteter i Forsmarks skogar från 2019 ligger fokus på matlagningsmetoder, mänsklig och geologisk tid. Urberget under skogen där boken utspelar sig är tänkt att i framtiden hysa det svenska slutförvaret för kärnavfall.  I matlagningsaktioner har fisk fångad i kärnkraftverkets varma kylvatten serverats exempelvis på Skeppsholmen vid Invigningen av Mindepartementet och på Avenyn vid fotobokmässan i Göteborg. Att äta strömmingen från Forsmark är att med kropp och sinne närma sig komplexa frågeställningar. Kokböckerna är del i det konstnärliga forskningsprojektet En makroskopisk undersökning förlagt vid Kungl. Konsthögskolan och del av forskningsprojektet för Environmental Humanities, the Seedbox, vid Linköpings universitet med stöd av Mistra/Formas.

Tidigare konstnärliga samarbeten är Soc. Stockholm – en plattform för sociala och aktivistiska experiment i samarbete med Jon Brunberg, Pernilla Carlsson, Annika Drougge, Anna Lena Lundmark, Johan Malmström och Tobias Sjödin. Ett annat är Hållplats, en konstnärsdriven plattform för tvärdisciplinära samarbeten kring offentliga rum för Östergötlands tretton kommuner i samarbete med Lars Almroth, Maria Lantz och Maija Suomalainen. Ett projekt som var en av anledningarna till att hon fick Stockholms arkitekters pris tillsammans med Maria Lantz. Erfarenheter från åtta år som ordförande för Konstnärernas riksorganisation har hon nu tagit med sig till nuvarande uppgift som verksamhetsledare för Konstnärscentrum öst.

 

galleri