Alla inlägg av Alex

2018, Utställning

Beatrice Hansson

[slideshow_deploy id=’1403′]

 

”Jag tänker på dagen, och på natten”

Beatrice Hansson

9 – 25 mars 2018

Vernissage fredag 9 mars kl 17-20

Öppet tors-fre 12-18 Lör-sön 12-16

 

Grundkurs

Arkitekten Louis Kahn (1901-1974) drevs av övertygelsen om alla materials inneboende öde och förutsättningar. ”Even a brick wants to be something”, menade Kahn och uppmanade sina studenter att rådfråga materialet direkt om de saknade inspiration. ”What do you want, brick?” var enligt Kahn helt enkelt den grundläggande fråga som borde ställas till tegelstenen – en modernistiskt förankrad föreställning om såväl arkitektens som materialets upphöjda väsen.

I Beatrice Hanssons arbeten tycks en liknande dialog med materialet äga rum. Men Hansson ställer snarare frågan om materialets möjliga berättelse och huruvida hon skall lyckas finna en sådan som bär. Hansson söker där hon står; i konstnärliga basmaterial som plywood, glas, järnstång och textil, i form av sitt eget – väl använda – sänglinne. Alltings början. Grunden.

Metodiskt, men förutsättningslöst, går Hansson tillväga. Närmar sig materialet, prövar, mejslar fram, utvecklar och följer nyfiket med i processen och konsekvenserna av själva görandet och varandet. En undersökning som inte utgår från en given tes eller utsaga, utan huruvida materialet har något att säga eller inte. Om det f å r en utsaga längs med vägen? Hansson är långtifrån säker och betraktar sökandet som en djupt existentiell aktivitet, besläktad med mänsklig längtan efter riktning och mening.

Det ligger också nära till hands att läsa utställningens arbeten som existentiella tillstånd. Melankoli och upprymdhet. Kontroll och improvisation. Objektens relation till vardagen, kroppen och rummet och den grundläggande idén om rörelsen som meningsskapande i relationen mellan objekt och betraktare. Envisheten och det fysiska betvingandet av motstånd. Blåmärkena, som hanteringen av järnstången i objekten Improvisation åsamkat konstnären och lekfullheten i det smått obstinata järntrådsnystanet, med den inte alldeles anspråkslösa titeln Helhet.

Visst lurar modernismens begreppsvärld runt hörnet, men Hanssons väg är en annan väg. Inlyssnande och inte manifesterande.

Pia Kristoffersson

 

 

2018, Pressmaterial, Utställning

Ingrid Jonsson

Galleri

[slideshow_deploy id=’1374′]

Ingrid Jonsson

Utsnitt

12 januari – 4 februari 2018

Öppet tors–fre 12–18

Lör–sön 12–16

Vernissage fredag 12 januari 2018 kl. 17–20

Det pågår en rörelse mellan struktur och oreda, mellan otymplighet och precision, mellan ytskikt och botten. I den rörelsen befinner sig mina bilder.

2017, 2018, Pressmaterial, Samlingsutställningar

THE FOREST  THAT UNITES

Galleri

[slideshow_deploy id=’1352′]

THE FOREST  THAT UNITES

IDI/AMV

Center For Art And Culture in Chicoutimi, Quebec

30/11-13/1
The forest is a dominant part of Sweden just as in Canada, with large uninhabited areas of forest stretching over much of the country.

Chiqoutimi lies, like Stockholm, in the taiga boreal forest zone, which stretches along the entire northern polar circle from Japan and East Russia, across Scandinavia and Scotland to Canada’s west coast. Fir trees dominate the forest, which is relatively species-poor.

It is not hard to see that this has affected the development of both countries and the paths we have both taken during history. The industrialisation of both of our countries was reliant, for example, upon  exploitation of the forest  and the colonial oppression of indigenous peoples.

In the forest exists both the mythical and the political, the dangerous but beautiful, the ecological and the economic. Embedded in the forest is also the contrast to the city which becomes clearer, the more the gap between city and the rural widens, between what is perceived as the center and what is seen as periphery.

Even how the countries are perceived politically are, in any case, on the surface, similar. They are both seen as liberal, stable and hospitable with well-developed welfare and strong faith in equality and social justice. Beneath the surface, however, there are conflicts with indigenous peoples concerning land and historical oppression, and a long underground smouldering, but increasingly open, flaming racism.

2017, Pressmaterial, Utställning

Marjolaine Lombard

[slideshow_deploy id=’1330′]

Marjolaine Lombard

Det rasar

20 oktober – 12 november

Vernissage  fredag 20 oktober 17-20

Öppet: tors-fre 12-18, lör-sön 12-16

I Marjolaine Lombards första utställning på ID:I antyds en process eller något i förändring.I flera av utställningens målningar kan man skönja en idé om rörelse, om något som flyter eller faller, materialiseras eller förflyktigas. Olika tillstånd i vardagens stabila och instabila varande. Att måla på plexiglasets fram- och baksida är en teknik som Lombard förfinat under lång tid. Med påtaglig medvetenhet hanteras underlagets materialitet och möjlighet till djupverkan, även om underlaget är plywoodskiva, som i målningen Ram.

Scen. Rot. Gift. Ram. Bubbla. Det rasar. Utställningens titlar skulle också kunna vara en kortfattad beskrivning av den konstnärliga praktiken och måleriet som val och handling.

I målningen Det rasar kan anas ett berglandskap. Kanske ett bergsmassiv som håller på att kollapsa. En bild av osäkerhet. Lombard tillåter sig att gå vilse i processen; söker och undersöker, förvissad om att vägen kommer att leda henne vidare. Lagren av beslut och den ständiga och existentiella frågan om det slutna ateljérummets villkor. Var befinner jag mig? Det rasar! Och vad händer sen? Målningarna som bilder av tillstånd och av en yttre och inre process.

Lombard närmar sig en betydligt mer abstrakt bildvärld än i många av hennes tidigare arbeten, där motiven ofta hämtats ur vardagen och ett rum; ett vardagsföremål eller en vy, men också ur arkitektur – ofta med ett fotografi som förlaga.

Det rasar och blicken rensas för att se något nytt.

Pia Kristoffersson

Marjolaine Lombard är född1976. Bor och verkar i Stockholm