Galleri ID:I presenterar

utställningen Frotter
av  Sookyoung Huh

Vernissage Fri 27th August at 17 – 20

Tjärhovsgatan 19, 116 28 Stockholm

Open 28th – 29th  August       16 – 20
2nd – 5th September 16 – 20

(Obs. special opening time)

This exhibition addresses the spoken, or unspoken, words and body language of those who have experienced a shifted reality during the past year and a half.

During the recent pandemic, the horizon of life perspectives and work situations for everyone has changed. Both the young and the old have had their collective experiences that has given them a whole different attitude and atmosphere in order to keep society moving forward and in unison, protecting each other.

These collective images are from the streets of my daily routine, creating a new way to see the daily object that welds a shield for myself from micro-aggression.

This acts as a note toward the people I have met on a daily basis throughout my journey in the city – wondering if the enemy is the virus or us.

Reflektioner kring frågan om rasism mot asiater under pandemin 2020–21

Jag blev kontaktad av Sookyoung, som är en av endast ett fåtal östasiater i Sverige som är verksam inom den svenska kultursektorn och konstvärlden, och som bad mig skriva denna text rörande ämnet rasism mot asiater under pandemin. Sookyoung är också en av många östasiater i Sverige som har upplevt vardagsrasism och rasifierande mikroaggressioner under pandemin och i detta projekt har hon försökt att dokumentera några av dessa erfarenheter som har utspelat sig under pandemin i Sverige 2020-2021, när rasism mot asiater för första gången uppmärksammades i Sverige i media.

Under pandemin 2020–21 inträffade något unikt i Sverige och i västvärlden i övrigt. För första gången kom rasism mot asiater att behandlas i media och hamna på agendan på grund av att asiater i Sverige och i hela västvärlden plötsligt utsattes för trakasserier, diskriminering och hatbrott.

Normalt är det andra minoriteter än just asiater som drabbas men under pandemin fullkomligen exploderade antalet hatbrott mot asiater. Och därför kom rasism mot asiater att hamna i förgrunden för antagligen första gången någonsin i de västländer som inhyser större asiatiska minoriteter såsom i USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada, Australien och Nya Zeeland liksom i Sverige som numera härbärgerar långt över 200 000 invånare med bakgrund i Öst- och Sydostasien.

Det finns mycket som tyder på att förövarna hittades i alla grupper – d v s både bland vita och icke-vita. Under pandemin verkar det som att icke-asiater av alla de slag helt enkelt tagit ut sin uppdämda och ackumulerade frustration på vilka asiater som helst som de stötte på i det offentliga rummet. Att politiker som Donald Trump i USA om och om igen hade talat om det ”kinesiska viruset” liksom Ebba Busch och Mattias Karlsson gjorde i Sverige gjorde inte heller saken bättre.

– 11% av hatbrotten mot asiater i USA rörde fysiska attacker, överfall och misshandel varav flera rörde dråp och mord. Enligt en enkätundersökning hade vidare 31% av asiaterna i USA fått olika typer av rasistiska tillmälen kastade mot sig inklusive s k ”gulinghumor”-skämt under pandemin.

– 68% av de som utsattes för hatbrott var asiatiska kvinnor och de flesta som utsattes hade kinesiskt påbrå (40%) följt av koreanskt (15%), vietnamesiskt (9%) och filippinskt påbrå (8%). Det är m a o främst asiatiska kvinnor som utsätts för hatbrotten mot asiater under pandemin. Det finns tyvärr ingen särredovisad statistik om hatbrott mot asiater i Sverige men det mesta tyder på att asiaterna i Sverige troligen också drabbades av hatbrott mer än någonsin tidigare under pandemin.

Man kan fråga sig varför det inte finns forskning eller statistik om asiater i Sverige? Varför florerar stereotyper om asiater fortfarande bland svenska artister, skådespelare, tecknare, komiker och musiker och både inom populärkulturen och den s k finkulturen? Varför tas frågan om rasism mot asiater nästan aldrig upp i politikens värld till skillnad från rasism mot bl a romer, svarta, judar, muslimer och samer? Varför är de svenska antirasisterna så tysta om frågan om rasism mot asiater? Hur ser sambandet ut mellan den våldsamma och brutala hypersexualiseringen av asiatiska kvinnor och rasism mot asiater? Hur hänger västerlänningarnas rädsla för ett militärt, ekonomiskt, politiskt eller kulturellt ”raskrig” mot Stillahavsasien och Västs närmast otaliga krig och konflikter med asiater i Nordost- och Sydostasien under 1900-talet samman med rasism mot asiater i västvärlden? Och varför finns det knappt några asiater i den svenska offentligheten som tar upp frågan om rasism mot asiater?

Tobias Hübinette

VÅREN 2021

 

[slideshow_deploy id=’584′]

Sookyoung Huh

Välkomna på vernissage fredagen 4.3 kl 17.00

obs kort utställning endast till tisdag 8.3

Rare Moment of Artistic Collusion

It is easy to think of all the things that artists want: attention, fulfillment, money, fame and security.

Seemingly artists want it all ways: to be ‘alone in their work’ and to have their crowning social moments.

Somewhere between these extremes are artistic friendships. These are not simply a matter of knowing other artists but of understanding, interacting and quietly colluding in each other work. I feel I have quietly colluded in Sookyoung’s work and I feel she has colluded in mine. (Of course, she may disagree).

I got to know Sooky after I made a somewhat polemical intervention at an ‘art discussion’ in Nottingham, where we both live. She visited my studio with a friend and was remarkably tolerant of the mess I had generated and the many unfishable works I had begun.

Later on Sooky photographed some of the assemblages and object studies I had made. As she photographed the objects I was aware that this was perhaps the first genuinely artistic collaboration I had experienced. My objects now had a new life as actors or models. The director was not me, it was Sooky. We would discuss the resulting images quickly and decisively, often agreeing but sometimes disagreeing. This kind of practical artistic friendship is a precious thing.

It is unsurprising that the director and cinematographer should start creating her own characters and dramas. The subjects of Sooky’s current photographs are minute and hard to label clusters of stuff – hair, fluff and so forth. This stuff is intensely human, personal and universal but is also marginal.

Rob Van Beek

Utställningen pågår från fre 4.3-tisdag 8.3
Öppettider lö-sö 12-16
må-ti: 12-18

PRESSBILD