[slideshow_deploy id=’1662′]
Platserna är en del av mig. Eller tvärtom. I själva verket har jag inget med dem att göra. De har påverkat mig men jag har ju inte på något sätt gjort märkbara avtryck. Skymde ljuset för ett ögonblick.
Lite som en undfallen kannibal. Människor liksom alltför vild natur blir svårsmält.
Kulturlandskap och parker är de miljöer jag vill synas i.
Daniel Westlund visar animation
på ID:I, Tjärhovsgatan 19
Vernissage lördag 15 november, kl 14 – 17
Utställningen pågår till och med söndag 30 november.
Små knäppa steg
När jag gick i högstadiet gick det en kille i parallellklassen som jag inte kände. Vi hade bara pratat med
varandra ett par gånger och jag förstod aldrig vad han sa. Vad som gjorde honom intressant var att
han såg ut som en Saab 96:a. Eftersom jag ritade mycket på den tiden intresserade det mig.
Vad var det som gjorde honom och Saaben så lika? Han till och med sprang som en 96:a.
Det var underligt att två så väsensskilda aktiviteter som att rulla fram och att springa kunde likna varandra.
Jag försökte fånga hans karakteristik när jag ritade av honom och hans bilutseende gjorde att jag för första
gången problematiserade tecknandet. Han var inte lätt att rita av, men det var ännu mer svårt att rita
en Saab så att den liknade honom.
Han öppnade upp en hel värld av möjligheter.
Daniel Westlund 2003-11-01
Daniel Westlund visar ”At Night”
på ID:I, Tjärhovsgatan 19
Vernissage lördag 4 maj, kl 14 – 17
Utställningen pågår till och med söndag 19 maj.
My Sonderbladt: Varför använder du förgängliga material?
Daniel Westlund: Jag tycker om det icke närvarande alltså det representativa som en proxy.
Om du lägger ner för mycket pengar, energi etc. på en beskrivning kan man misstänka att du har misst fokus.
Det viktiga är illusionen. Jag kan inte se ett språk i att beskriva marmor med marmor.
MS: Dina verk är ofta uppdelade på en fysisk del och en animerad videodel. Varför?
DW: Jag har varit intresserad av förhållandet mellan representation och verklighet, det går inte att komma ifrån.
Det är därifrån jag kommer. Med animation och modell har jag försökt skapa en glidning
mellan verklighet och fiktion. Men på senare år har jag blivit mer intresserad av fiktionen.
Anledningen till att jag fortfarande delar upp det är att det är så svårt att få saker att sväva
och små figurer att röra sig och prata.
MS: Du vill tillbaka till tiden när man trodde att älvor fanns på riktigt?
DW: Nej jag vill snarare framåt, till när det finns teknik att göra det här.
Föreställ dig att vi kan duka fram en liten, dockskåpsstor teaterensemble på vardagsrumsgolvet.
Tanken är ju barnslig men jag skulle bli så jävla glad om det gick att göra.
