Kategoriarkiv: Utställning

Mona Petersson

[slideshow_deploy id=’1554′]

REVOR UNDER YTAN

Mona Petersson

ID:I galleri

8 mars – 31 mars

Vernissage fredag 8 mars 17-20

Öppet tors-fre 12-18 lör-sön 12-16

 

Är skogen en superorganism? Träd samarbetar ovan och under jord med budskap som sprider sig både kemiskt och elektriskt. Rötterna sträcker sig mer än dubbelt så långt som kronan är vid och varje träd kan skilja på sina egna rötter gentemot andra arter. Nätverk uppstår när rötternas utlöpare flätas samman med grannträdens utlöpare.  Detta gäller inte alla artfränder och för att garantera att viktig information sprider sig växer svampar in i rotsystemen och förstärker de livsnödvändiga kopplingarna i nätverket.

Svampens mycel förmedlar signaler från ett träd till ett annat och hjälper träden att utbyta information och växa samman i en ömsesidig symbios. De tunna svamptrådarna tränger sig fram genom marken och skapar en nästan ofattbar tät väv. En enda svamp kan under århundradens lopp bre ut sig och bilda ett nät som binder ihop hela skogar i väldiga kommunikationsnätverk.

Planterade skogar får ofta skador på plantans rötter och verkar inte kunna bilda de nätverk som återfinns i de mer ”orörda skogarna” vilket gör att kommunikationen försämras och plantorna blir ett lätt byte för insekter och andra stressfaktorer. Trädplantorna blir mer som dövstumma enslingar utanför ett nätverk.

På ID:I visas broderier av manipulerade rötter, rotspetsar och rotsystem tillsammans med objekt. Utställningens tematik härrör från studier av den pågående artutrotningen av underjordiska mikrober där jag i ett sidospår fascinerades av rotsystem och kommunicerande nätverk som nu visas på ID:I i form av 1-2 meter stora handbroderier på galon och ull. Delar av utställningen har tidigare visats på galleri Das Esszimmer i Bonn och Platform Projects i Aten 2018.

Jag har länge intresserat mig för miljöfrågor, människans påverkan och relation till naturen och vår maktutövning kopplat till natursynens historiska och kulturella förändringar. Mitt första verk var Informationen ett multimediaverk om klimatförändringarna som visades 1997 på Bokmässan Göteborg och via utskick till personer med olika maktpositioner. Jag har arbetat med  odlingslandskap och sterilisering av utsäde i ett verk som visades 2011 på Ystads konstmuseum med titeln Mot Naturen, vidare andning-rening-skydd kopplat till fotosyntesen, vår rätt att förbli likgiltiga och 2016 visades Vad är möjligt att äga   Röda Stens konsthall i Göteborg om Artdatabankens rödlistning av arter efter deras utdöenderisk kopplat till kärnvapnens livskraft.

Nätverket FAS http://www.fiberartsweden.nu/content/mona-petersson

 

Helena Pehrsson

[slideshow_deploy id=’1545′]

TILLFÄLLIGA RUM

Helena Pehrsson

ID:I Galleri

8 februari – 3 mars

Vernissage fredag 8 februari kl 17-20

Öppet tors-fre 12-18 lör-sön 12-16

När Helena tittar på ett nybyggt bostadsområde står hon vänd åt ett annat håll än de flesta. Intresset dras mot fladdrande presenningar som bristfälligt döljer halva väggar och förfabricerade byggelement som bara delvis monterats. Plötsligt strålar solen in genom ett fönsterhål eller en glipa som snart ska fyllas igen. Det glimmar till i den råa betongen och ett tillfälligt rum synliggörs.

I sitt måleri har Helena under många år konsekvent arbetat med samma tema: rum. Trånga rum, delar av rum, rum som bara består av en dörröppning som det väller så mycket ljus ur att det förvandlats till en kompakt gul yta. Några gånger rum med så genomskinliga väggar att de lyfts upp och hamnat mellan ett par klippblock eller mitt i en skog av björkstammar. Rum på rad som flödar av färg och ljus som intensifieras tills rummen nästan försvinner. Ensamma rum med väggar så mättade av mörker att de omedelbart sväljer ljuset från en liten fönsteröppning. Salar som plötsligt färgsätts och fylls av ljus.

Gemensamt är att rummen är avskalade, antingen för att de inte är färdigbyggda eller för att de är förfallna. Rummen är tomma, aldrig mysiga. Detta konsekventa utforskande av huskroppar kan vid det här laget närmast betraktas som en slags obduktion. Men delarna är inte döda, utan har snarare börjat skapa en egen arkitektonisk natur.

Även i denna utställning är det rum, tätare än någon gång tidigare. Sprödare, mer genomskinliga men utan skörhet. Formatet är litet men många gånger har målningarna en monumental prägel. Den del av ett rum vi får se kan ibland lika gärna utgöra en trång passage i ett hyreshus som en del av en katedral.

I det förfallna och i det ofärdiga uppstår vinklar och öppningar som aldrig varit menade att finnas. Ett rum i förfall eller under uppbyggnad är ett rum i kaos, men också ett rum med en egen mening. Det är tillfälliga rum, säger Helena, där jag försöker hitta linjer, ordning och struktur, åtminstone för stunden. Precis som i mina tankar.

Delar av utställningen har tidigare visats på galleri DAS ESSZIMMER i Bonn sommaren 2018.

Christoffer Dahl, curator och publicist

KOMMANDE 2019

 

  • 14/12-4/1 Joel Hurlburt/ Timo Menke
  • 11. 1-3.2 Tobias Sjödin/Magnus Engstedt
  • 8.2-3.3 Helena Pehrsson
  • 8-31.3 Mona Pettersson
  • 5.4-5.5 Hillside project
  • 10.5-2.6 Johanna Schartau/Ulrika Pihlström

 

Tobias Sjödin och Magnus Engstedt

[slideshow_deploy id=’1535′]

Invasiv, Territorier X Y Z

Tobias Sjödin och Magnus Engstedt

Vernissage fredag11/1 2019

kl 17.00-20.00

 Avförtrollningen, rationaliseringsprocessen och med den förnuftets seger över känslan, öppnade för expansionen in i för oss okända territorier. I gränstrakterna och områdena bortom dessa är vår förmåga att uppfatta avstånd och volym begränsad likväl som oförmågan att se konsekvenserna av vårt eget handlande. I det senmoderna samhällets tomhet är begäret att omorganisera naturen lika självklar som önskan om vår egen omvandling.
Inget kvar i den här världen som inte är undangömt.
Tobias Sjödin och Magnus Engstedt

 

KOMMANDE 2019

 

  • 14/12-4/1 Joel Hurlburt/ Timo Menke
  • 11. 1-3.2 Tobias Sjödin/Magnus Engstedt
  • 8.2-3.3 Helena Pehrsson
  • 8-31.3 Mona Pettersson
  • 5.4-5.5 Hillside project
  • 10.5-2.6 Johanna Schartau/Ulrika Pihlström

 

 

Timo Menke, Joel Hurlburt

[slideshow_deploy id=’1515′]

Dark Optics and Thick Film

Welcome to a joint show by Joel Hurlburt and Timo Menke

14 December – 4 January

Vernissage 14 December 17-20 Finissage 4 January 17-20

Opening hours

Thursday-Sunday: 13-17
OBS: 20 – 23 December and other dates by appointment

The real world begins, in the modern age… with the invention of an Archimedean point outside the world… by which the natural world is definitively alienated… We may say, then, that the real world begins, paradoxically, to disappear at the very same time as it begins to exist.

– Jean Baudrillard, Why Hasn’t Everything Already Disappeared?, Seagull Books, 2009

With darkness so came thickness, or was it the other way round? Inside, outside, within, beyond, infolded and looped, navigation is becoming more important than ever, at the same time it is harder than ever to find one’s position, let alone one’s direction. The historical transformation of cinema into current “social media” flows is connected to a post-cinematic affect with an endless drive for the end, for images of the end, or perhaps for a last image. Can we imagine ourselves beyond the end? Could we be digitally reanimated from the other side of that end? Can we think beyond that dystopian limit? After Earth has turned flat again, with new hard borders to fall off from, screens are instead getting thicker and deeper. Slowed-down moved images rather than moving images, captured in combined 3D and 2D, are set to generate a new thickness – a thick film that is beginning with the end, turning itself inside out, suggesting positions of powerlessness, indifference and sameness, entering a state of being awake and asleep, living and dead, standing and hanging simultaneously. The thick film subjects are in flux somewhere around a dark island. Beyond the scope of vision, which is made up of a theoretically gelatinous island, lays all that is not sight. The standard camera lens, and the resulting flat image offer an acceptable view of that which appears before it; a conical representation of the island; fixed in position, the lens now has a coordinate in a global, even interstellar, matrix. Volumetric Video, the term used for the techniques applied in the production of this exhibition, offers the chance for a second lens to enter and navigate the scene. What is reviled is a vision strafed with blind spots and occlusions, one in which the viewer is lift to navigate a non-space of thick inky black. Outside the island there is only a dark optics with no point of reference, where the lost subject becomes the only objective landmark. A non-space is not a void, not the absence of space; a non-space suggests its own space, and what is outside, or trapped inside, that space. Parallel to any reflection of volume of a scanned surface, to which the system can apply color and texture, is a reflection of occlusion, of absence. Such indecorous rays render to us as darkness, and we have no other means to display such information from outside the visual, they are of a darker optic than we cannot perceive, still, they are there.

——
Timo Menke lives and works in Sweden since 1988. He holds an MFA from Konstfack, Stockholm, where he also taught as a senior lecturer from 2004 to 2014. He is engaged at Filmform, dealing with archiving and distribution of film and video art. His practice is research-based with a strong focus on the relationship between the viewer and the viewed, subject and object, recorder and projector, lens and screen. His work examines how cultural identities, social relations and biopolitical issues are charged with concepts of desire, power and history.

Joel Hurlburt lives and works in Sweden since 2003. He holds a BFA in 3D Fine Arts from Massachusetts College of Art, in Boston, and received a Master of Fine Arts from Konstfack, in Stockholm. Since 2014, his practice-based research has focused on materials and methods for sculptural processes, the link between the physical analogue and the digital manifestation, and developing the study of what he calls diffuse objects. His meandering working references include, but are not limited to, phenomenology, perception, physiology, industrial engineering, literature, linguistics and philosophical games.

 

Snežana Vučetić Bohm

[slideshow_deploy id=’1506′]

Goods in the hold of the ship 

Snežana Vučetić Bohm

ID:I Galleri

16 november – 9 december 2018

Titeln på Snežana Vučetić Bohms utställning på ID:I refererar till det engelska ordet rummage, som i sin ursprungliga översättning kan betyda gräva, söka, leta eller göra rum för. En metafor för förflyttning, resande, tillhörighet, emigration och identitet – begrepp som alla har relevans i förståelsen av de arbeten som Vučetić Bohm presenterar och där hon fortsätter sitt utforskande av minnet och identiteten. Vučetić Bohm, med ett ursprung i forna Jugoslavien, sammanfogar fragment av självbiografiska element, mänsklighetens historia och sagan. Hon provar och ställer sig frågan, var kommer jag ifrån? Vad finns i de dolda rum som minnet inte kommer åt?

I utställningens centrum finns konstnärens far som i perioder kunde ge sig av, för att efter en tid återvända – ofta med en försonande souvenir i bagaget. Se souvenir – att minnas. Artefakter för minnet. Resandet. Dokumentationen från familjens turbulenta flygresa och faderns triumf över skadan hans hårda huvud åsamkade takpanelen, då passagerarna okontrollerat for runt i flygplanskabinen. Reproduktionen av minnesbilderna. Förskjutningen. Frisen som heroisk berättelse. Pergamonfrisen som trofé, återuppförd i Berlin.

Apollon – ljusets och konsternas gud, som påtalade människans maktlöshet inför sitt öde. De antika skrifterna och Herakleitos ord från 2500 år tillbaka: ”The sun is the width of a human foot”. Ljuset. Fadern: gudalik, äventyrlig, kosmisk och upplöst, sida vid sida med farfaderns autentiska lilla resekudde, som alltid medfördes på tågresan. Modern. De bearbetade fotona av familjens män som reser sig – fångade i ett snapshot, frilagda i sin rörelse. På väg. Den återkommande bilresan till Montenegro. Platsen. Faderns iver att komma fram. Taket på huset – målet för resan. Huset som förenade familjen, på gatan med namnet Broderskap Jämlikhet. Att gå in och vara del av en gemenskap, för att sedan separera, lämna och gå vidare till en annan. Smärtan i att släppa taget. Exit/Enter.

Vučetić Bohm bjuder med sina minnesfragment in till en sammankomst med sitt förflutna. Ett collage och ett intuitivt sökande i uttrycken, där gränsen mellan minne, verklighet och fiktion flyter. Vad är rekonstruktion och vad är längtan efter en helhet?

Pia Kristoffersson

_______________

Snežana Vučetić Bohm, född 1963 i Belgrad, forna Jugoslavien. Utbildad vid Nordens Fotoskola och Akademin för Fotografi/Konstfack i Stockholm. Bor och arbetar i Stockholm. Hon har ställt ut i Sverige och internationellt, senast på Centrum för Fotografi, där hennes installation Nightwood visades. Hon arbetar också med offentliga konstuppdrag.