Två verk som på ytan verkar motsägelsefulla men ändå hör samman. De är inte i samstämmighet. Men i sin oförenlighet kan det finnas något som kompletterar och förenar. De står i viss mån i motsats till varandra. Den ena försöker hålla ihop, den andra vill upplösas. Det handlar inte om att skapa en perfekt harmoni dem emellan, det är inte poängen. Snarare är det en slags duell, en skev spegling av varandra. En förhandling mellan det gamla och det nya.
Sedan fem år tillbaka har jag arbetat med en slags närstudier av den omfattande och just nu pågående transformationen av Slakthusområdet ﴾där jag också har min ateljé﴿. I mitt arbete har jag följt skeenden, utanför dörren till min ateljé, som i förlängningen kommer att leda till att den egna ateljén måste försvinna från platsen. Arbetet är lokalt förankrat, samtidigt speglar det ett händelseförlopp som skulle kunna, och redan har utspelat sig på många andra platser. Områden som befunnit sig i periferin, varit tillfälligt lågt värderade, har möjliggjort för ateljéer och produktionsplatser av olika slag.
I glappen kan ett slags konstnärliga livsrum uppstå, som enligt ett alltför välkänt narrativ till slut måste upphöra, söka sig någon annanstans. Det momentum som varit börjar gå mot sitt slut och nu präglas Slakthusområdet av avspärrningar och grushögar. Utställningen L´Inconnue befolkas av fragment av nu rivna byggnader, som träder fram som en slags vålnader och berättar något om den plats som varit.
Tova Rudin-Lundell är arkitekt och konstnär verksam i Stockholm.
Förgätmigej är en grupputställning med åtta konstnärer som under perioden 2012-2020 studerat på Kungl. Konsthögskolans och Konstfacks program i fri konst. Av olika skäl har vi nu alla hamnat i Göteborg, förutom Olle då, han bor i Amsterdam med fru och barn.
Jag tog initiativet till utställningen med ambitionen att göra en utställning som skulle bli kul att producera och sätta våra praktiker i ett nytt gemensamt sammanhang. Alla har själva fått välja verk att skicka med och vi har ingen tydlig röd tråd. Utan jag ser den här utställningen som ett tillfälle att upprätthålla våra band till en stad som format oss. Stockholm, kom förbi och säg hej, vi har saknat dig.
/Jesper O. T. Andersson
Deltagande konstnärer:
Sara Nielsen Bonde Jonas Bentzer David Klasson Olle Stjerne Jesper O. T. Andersson Karin Sahlin Josefina Malmegård Agnes Mohlin
Titeln A Band of Angry Men kommer från ett stycke ur Duncan M Hamiltons bokserie “The Wolf of the North” I boken har huvudpersonerna utkämpat ett slag på den förlorande sidan. Nästan alla är döda, av en hel armé återstår det bara fem personer de har blivit frisläppta av fienden, alla titlar och militär ordning är avfärdad, det enda som återstår är ett band av arga män. Jag gillar idén om att den sista utposten innan det totala haveriet är just ett band av arga män. Man tror att man håller på och jobbar med ett projekt men plötsligt upptäcker man sig som en del av ett band av arga män, planlöst drar vi runt och skapar kaos.
Utställningen består av målningar och skulpturer, målningar föreställande machomän och Döden. Skulpturerna är gjorda efter minnesbilder. Det gestaltas ett glapp mellan vad som är och vad som önskas vara. Strävan att vara stark kan lätt landa i något helt annat.
Bokrelease och utställning med vernissage den 7 februari 2025 kl 17-20.
Makroskopi är en fysikalisk term som betyder ungefär ”storskalig”, ”synlig för blotta ögat” eller ”enkel att se”. Hur vi uppfattar världen genom våra sinnen på en övergripande nivå. Dess egenskaper inkluderar temperatur, tryck, volym, densitet, färg och textur.
I detta arbete utforskas det ögonblickliga i tillvaron. Droppar som speglar tidens flyktiga förlopp, linjer som representerar livsrörelser och där orden figurerar både inom och utom bilden. Här fångas de små, ofta förbisedda skeendena, och förvandlar dem till visuella utsagor som lockar till eftertanke utan att förlora närvaron av det perceptuella i en språklig vardag.
En särskild parallell kan dras till Prins Ruperts droppar, ett fenomen där smälta glaspärlor kyls snabbt i vatten. Dessa droppar är paradoxalt nog extremt starka men ömtåliga – ett slag kan inte krossa dem, men ett brott vid svansen får dem att explodera. På samma sätt reflekterar Droppar, linjer, ord över hur små, till synes ömtåliga händelser i vardagen kan bära på en inre styrka och komplexitet. Och hur denna spänning mellan styrka och skörhet speglar den mänskliga tillvaron.
