Tobias Sjödin

ID:I Galleri presenterar

TOBIAS SJÖDIN

TYPER OCH FÖREKOMSTER

26.4–12.5 2013

Vernissage fredag 26 april 17–20

Utställningen pågår t.o.m. 12 maj

Öppet ons–fre 12–18
lör–sön 12–16

Samtal mellan konstnär Tobias Sjödin och arkitekt Malin Zimm:
Söndag 5.5 kl 17.00

Moderator: Anne Klontz, curator ID:I galleri

©Tobias Sjödin 2013

I det tidiga 1970-talet var jag med i ett forskningsprojekt av institutionen för psykologi vid Göteborgs universitet. Psykologerna gjorde hembesök och samlade information om barns uppfattning av omvärlden. Uppdraget var att jag på ett vanligt A4 papper skulle rita upp min värld, var den började och slutade, med centrum och periferi. Jag började skissa under överinseende av psykologerna på besök men blev efter en stund allt mer tveksam. Slutligen kom den svindlande insikten om att min värld egentligen bara var en kort stump av gatan vi bodde på, resten var vit yta. Något utrymme för fantasi fanns inte. Jag svalde min besvikelse, gled ned från stolen, in under matsalsbordet till en stor matta, där jag övergick till det krävande men lustfyllda arbetet att med blicken och fingret utforska mattans mönster. Den njutningsfyllda oöverblickbarheten i en jättelik värld. Psykologerna packade sina papper och pennor och gick.

Typer och Förekomster (2010-1013) är ett teckningsprojekt som undersöker avstånd och överblickbarhet. I arbetet med teckningarna har det korta avståndet mellan öga, hand och yta åter givit mig en upplevelse av oöverblickbarhet. Och frågan; var är jag?

————————————————–

Tobias Sjödin är född i Göteborg 1966 och är utbildad på Fotohögskolan vid Göteborgs Universitet och Konstfack. Efter att ha varit verksam i den konstnärsdrivna plattformen Soc.Stockholm och flera års språkstudier ställer han nu ut på galleri ID:I för första gången.

www.tobiassjodin.com/blog/

————————————————–

Om Typer och förekomster.
Av Malin Zimm, arkitekt

Pennan flyttar runt periferin över arket. För varje enhet, en ny intill.  För varje intilliggande, ytterligare en. Bilden har ett eget muskelminne, frihandsteckningens framhärdande, rörelsen mot arkets fibrer som styrkeprov – you can do it, drop and give me twenty! Cellvägg vid cellvägg; världen växer som en hud utan vetskap om vilket väsen det ska omsluta. Där tomheten flyter in silas bitarna till näs och stränder, och igenkänningens vågor når grunt vatten. Lite längre upp längs kusten, en stadsplan i en petriskål. Terrängen förtätas till ett urskiljbart rutnät av metabolism. Ett par kvarter av rationell uppbyggnad, tills upprepningen erövrar sin egen meningslöshet igen, för att åter sammanflyta till något som ögat tycker sig behärska av erfarenhet. Bildserien skapar sin egen ämnesomsättning där intryck tas upp och bryts ner på cellnivå – en process som omvandlar kampen mellan minsta enhet och minsta betydelsebärande enhet till energi.

En språkvärld som man ännu inte behärskar kommer snart att ge sig till känna genom fenomenet typer och förekomster. Ett språk består av typer, vilka ger det en igenkännbar struktur. En mening når fram som en rad förekomster av språkliga typer, som behandlas i det mentala lexikon som man byggt upp ända sedan det första språket tog sig in i kroppen via yttranden från omvärlden. Det är inte konstigare än att man, trots att man aldrig tidigare mött en viss hundras, utan vidare ansträngning förmår kategorisera djuret som hund. Typer återkommer i förekomster av olika frekvens, och bidrar till att skapa allt tätare kopplingar mellan språket och den verklighet det söker beskriva. Hjärnan är anpassad för att söka upp och bearbeta typer och förekomster. När vi upplever mening och samband sägs områden av nervceller svänga i samma takt. Rytmen av begriplighet är oemotståndlig för medvetandet, som jagar vidare efter fler mönsterkickar, sniffar upp symmetrier, ornament, rapporter, hypnotiska rutnät, räta led, jämna mellanrum, utelämnat åt igenkännandets och förutsägbarhetens förförelsekonster. Mer av samma, fler av liknande, no alarms and no surprises, säger åt oss att slappna av – det bara fortsätter. De mest tillfredsställande mönstren är dock sofistikerade nog att blanda in en sälta av irregularitet, oenighet, dissonans, en gäckande minsta gemensamma nämnare.

Jag låtsas att jag kan låta bli att se kartan, den ger mig ändå inte någon makt. Allt vi har är utsnitt ur samma terräng, och ett lika meningsfullt som meningslöst sökande efter sammanhang. Det är förlikning som är den stora uppgiften, försoning mellan det kända och det okända, mellan den som kontrollerar pennan och den periferi som tecknen förjagar. Det pågår medling mellan erövrade områden och de territorier som befolkas av merveils, monster på kartan, i utkanten av det hav vi kanske ser, omgivande de öar som vi är nästan helt säkra på finns där.