2021, Pressmaterial, Utställning

Sofi Häkkinen

Galleri

[slideshow_deploy id=’2105′]

Sofi Häkkinen

2-11 Juli

Vernissage fredag 2 juli 17-20

 

Makaroni Live Vanitas I

I keep coming back to one mind-consuming problem: time. I keep longing for the past or the future, constantly. This is one big reason why I make art: through art, I am able to sort of stop time and condense a moment or a fleeting thought into a comprehensible form – for a short while at least. To travel in time, but most of all, to stop time.

There is one good thing about the passing of time, though, and that is forgetting. I think it’s great that the human mind (often) forgets a lot of things. Our neurotypical brains compare everything we see to our memories of the world, and I can’t imagine what remembering every single detail of it would be like.

This passing of time, both irritating and fascinating, is present in 3D art objects like sculptures. I can’t remember exactly what the lump-like dry pasta sculpture looks like from the other side as I move around it. I can never remember every single nook and bulge, I can never see or remember the object fully. It’s almost like how one can never see themselves fully (and don’t even think about the skeleton inside of you!). The brain adds things together as we look at the work, and gives it that certain aura of an artwork, all those different meanings.

This is how I go looking for something humane on the surface of pasta. I let the scale of the sculptures turn the tiny unimportant pieces of material into a bigger surreal entity. Dry pasta turns into something magical and almost ceremonial when it is used as a material of art. The hollow tubes seem quite alive, glued into a pattern that I cannot fully control. It is what it is.

I think the idea of kitsch and the surreal nature of vanitas are perfectly captured in the two sculptures that I will bring to ID:I Galleri. The life-size skeleton made out of pasta, and the ambiguous lump both represent time in their own ways, also incorporating humor – which is an ever-present theme in my artistic practice.

Finnish visual artist Sofi Häkkinen (b. 1990) brings her pasta sculptures to Stockholm’s ID:I Galleri in July 2021. In her art, Häkkinen explores themes of time, mortality, human connection, moments, food and surreal pop. Dry pasta has been involved in Häkkinen’s art as inspiration and material for years, and lately it has taken different forms in sculptures. Makaroni Live Vanitas I is the first exhibition of a trilogy that explores the classic vanitas themes from the passing of time to the mortality of the human body.

Sofi Häkkinen is a visual artist and director from Finland. She works widely in different fields of art, mainly as a visual artist with her own practice, and as a founding member and leader of Recover Laboratory – a Finnish pioneer group of immersive and site-specific performance. Häkkinen holds a Master’s Degree in Art and has exhibited in many different group and solo shows. In addition to Häkkinen’s work in visual arts as a sculptor and her work in immersive art, she also works as a video artist in different productions ranging from TV series to VJ gigs and multi-artistic performances.

www.sofihakkinen.com

sofihakkinen@gmail.com

2021, Pressmaterial, Utställning

Isak Sundström

Galleri

Dokumentation Av Dödsbo Med Pojke

2021, Pressmaterial, Utställning

Isak Sundström

Dokumentation Av Dödsbo Med Pojke

2021, Pressmaterial, Utställning

Anna Ridderstad

Galleri

©Anna Ridderstad

Galleri ID:I presenterar
Anna Ridderstad; ”UNDER STRÖMMEN”

Utställningen pågår 30 april – 16 maj 2021

Ingen vernissage, men fre 30 april öppet 16 – 18
(om bokning för besök se nedan)

En vandring mot toppen av ett berg. Granit som formats av inlandsisens rörelser, stora stenblock som dragits med över de hällar och fåror som i dag trampas av min lätta vikt. Tallarnas rötter kryper över stenytan, där barren bildat en tunn matta av jord efter tusentals år. Det är lätt att höra kluckandet av vågor mot skären som ännu vilar kala, 40 meter ovanför havsytan. Någon satt där vid tångruskorna, med milsvid utsikt över vattnet. Nu står mina fötter på samma klipphäll.

Där jag nu befinner mig är solen ovanför horisonten i sex timmar. En kort, flack båge från 140° sydväst till 220° sydost, svag och utan värme. Uppgång vid de två mobilmasterna som är placerade på berget framför mig. Nedgång vid Nackamasterna på nästa berg. 21 december 2020, i dag sker vändningen för mörkrets utbredning. Från och med nu förflyttar sig punkten för soluppgången återigen österut.

Orkneyöarna befinner sig på samma breddgrad som Stockholm. Mörkrets och ljusets proportioner sammanfaller, men det blåser och regnar mer här. Om solen syns vid vintersolståndet studsar den första strålen på ovansidan av en sten som är rest på ett gärde bredvid landsvägen i byn Stenness. Efter det når den ingången till Maes Howe, ett rum i en hög, byggt för 5000 år sedan. Varje år möts människor i kammaren för att följa solstrimmans rörelse fram till rummets innersta gravalkov där den stannar upp en stund för att sedan försvinna.

Jag reste till Orkney för att besöka de rituella landskap som skapades av människor som för tusentals år sedan blivit bofasta och fått ett nytt förhållande till världen runtomkring. Jag har alltid varit intresserad av byggande och konstruerande som ett uttryck för vår drift att manifestera oss själva, och det sker på ett intressant sätt under denna period. På platsen drabbades jag av något annat, en svindlande upplevelse av litenhet i ett stort sammanhang av tid och plats. Efter det blev landskapen annorlunda, mitt sätt att röra mig förändrades och det tunna skikt där jag lever mitt liv blev nästan genomskinligt. En ny befintlighet med utsikt mot bergen.

Anna Ridderstad

Anna Ridderstad (född 1976) är verksam som konstnär i Stockholm. Hon arbetar med installationsverk som inbegriper träkonstruktioner, filmprojektioner och material både från naturen och byggvaruhuset. Utgångspunkten är undersökningar av människans drifter och egenheter. Anna Ridderstads verk har visats i en rad sammanhang i och utanför Sverige, senast på utställningen Analogue Funny Weather i Stora Mossen, Stockholm.

 

 

2021, Utställning

Breogán

Galleri
BREOGÁN

Utställningen pågår 16 – 25 april 2021

”The landscape issue needs a metric of its rhythms”

A hegemonic culture does not question itself, it ends up generating fixed narratives and solid images that are presented as the only valid option. However, a culture that is undermined by it tends to be constantly reviewed and questioned in its own territory, it winds up being more liquid and the fact that it survives is in itself a success. This is what happens in the relationship between Galicia and Spain. This power relationship is reflected both in the lives of its inhabitants and in its landscapes, which are often also its livelihood.  It is tremendously complex to try to extract a descriptive picture of the environment of a Galician village. They are hybrid spaces, with many contrasts, they are the periphery within the periphery.

In this way, the landscape works here as an economic engine of an impoverished region and, at the same time, as a living part of its culture. I believe that within this analysis there is a connection between the local and particular of Galicia and certain global aspects at the level of economy and functioning of natural environments.I am thinking, for example, of how the cyclical acts both in the life dynamics of the landscape and in the professions that are dedicated to it and that end up passing from generation to generation; in the relationship that occurs between a geological, planetary or seasonal time and another shorter and more human one, with a less universal but still historical and cultural sense.

This fascinates me, I am really interested in all the possibilities that the analysis of the mechanisms of representation of these landscapes and their processes opens up. I think many questions arise when contrasting a scientific representation based on fixed data, which we presuppose as something technical and objective, with the idea of the landscape as a kind of sediment that is transmitted and recreated collectively through different generations within the same identity feeling.

I do not seek to reflect a place in an image, I am more concerned with being a kind of connector between two existing ways of approaching that place: one more popular and the other more scientific, to show the contrast between the two and question them. To understand the circular process of the symbolisation of the landscape (and its times). tt arbeta med formen och dess möjliga utveckling är en klassisk sysselsättning för konstnären genom historien. Att använda ready-mades har konstnärer gjort i bara drygt hundra år – den ställer frågan : Vad är konst? Är vad som helst konst?

På grund av Covid-19 kan vi inte låta för många besökare vistas i galleriet samtidigt. Tack för att du visar hänsyn genom att hålla avstånd.

galleri