Succession 

Vernissage fredag 24 mars kl 17-20

Utställningen pågår t.o.m. 9 april

Öppet tors – fre 13-18, lör – sön 12-17

Under några år har jag på olika sätt i mitt konstnärskap grävt i de omfattande samlingar och ett eget, påhittat rike som min pappa lämnade efter sig när han gick bort år 2010. Det har varit en process både på ett personliga plan, som berör vår inte alldeles okomplicerade relation i mina egna minnen, men också genom att vrida och vända på begrepp som samlingen, arkivet och mikronationer i ett större perspektiv. När är ett större antal anhopade föremål just borta föremål och hur blir det en samling? 

Hans samlingar bestod både av typiska samlingsobjekt såsom mynt och stenarter, men där fanns också samlingar relaterat till hans personliga  familjebakgrund. Till exempel alla rakknivar och rakhyvlar från farfar och farfars far, stora mängder fotografier och post, som min farfarsfars oöppnade brev från pensionsmyndigheten. 

Det som också fanns kvar var en (imaginärt) fungerande stat. Ett sorts kungarike där den enväldige härskaren kallades lar och som Lars utformat in i minsta detalj. I hans samlingar fanns mängder av dokument och objekt relaterade till hans kungarike. Bland mycket annat hittade jag tusentals små plastsoldater, sorterade och indelade i olika arméer, divisioner och förband. Där fanns också papper där Lars definierat de konstitutionella ramarna för sitt rike. Ekonomin redovisades och historia skrevs, allt i en annan värld. Jag hade förstås hört talas om att om att där fanns någon slags värld som sammanfogade hans konstnärskap, som i övrigt dominerades av neoklassiskt måleri, men inte dess omfattning.

Så vad är min roll, som arvtagare till allt detta, som kronprins, eller nu är alltså riket mitt?

Det har oundvikligen blivit så att jag behövt förhålla mig till mycket personliga frågor om min saknad och längtan efter en frånvarande, sedermera bortgången, pappa.  Att gå in i någons egna värld är alltid komplext, att gå in i sin pappas än mer, inte minst som inte allt som jag upptäcker där är sådant som jag vill veta om honom.

I den här utställningen har utgångspunkten varit att det med tiden som jag arbetat med detta så har denna värld och denna samling blivit mina. Jag har mer och mer inkorporerat dem i min egen praktik, de har blivit en del av mitt konstnärsskap.

Jag har helt enkelt börjat bo in mig.

Men hur ska jag nu förhålla mig till detta? Måste jag också bli en samlare? En förvaltare av min pappas värld? Eller en skapare av en ny?
Min pappas laddade objekt med lagrade, traderade minnen och känslor från tidigare generation, eller från sin egen fantasivärld. Måste jag se till att den laddningen förblir intakt?

Verken som presenteras är både teckningar och torrnålsgravörer i ett sätt att registrera minne och smärta av saknad, men också videoverk som rituellt utforskar arkivets roll i berättandet av mänskligt liv – vad en liten skärva kan berätta om det stora, vad tingen bär på.

Alexander Mood