Dacia 1300 – Min generation

Ett videoprojekt med bok av Stefan Constantinescu
på ID:I, Stockholm Tjärhovsgatan 19
Curator: Tom Sandqvist

Vernissage lördag 25 oktober kl 13 – 17
Utställningen pågår t o m söndag 9 november

Hur är det att leva i en totalitär regim? Hur påverkas du av terror,
förtryck och förljugenhet? Hur gestaltas ditt liv när du varken kan lita på
din man, din hustru eller dina närmaste grannar i samma trappa? När vem som
helst kan vara en kollaboratör, en angivare, en konspiratör? När livet blir
allt torftigare och torftigare, när elektriciteten stängs av, när maten
ransoneras, butikerna står tomma och du själv tvingas flytta ut till en
olidligt sjaskig förort?
Den svensk-rumänske konstnären Stefan Constantinescus videoprojekt Dacia
1300 tar sin utgångspunkt i just dessa frågor – vem är jag, hur såg min
uppväxt ut i den kommunistiska diktaturens Rumänien? Om Stefan
Constantinescus tidigare videoinstallation Smärtans Arkiv, som genomfördes
2001 med filmaren Cristi Puiu och grafiska formgivaren Arina Stoenescu
tillsammans med konstvetaren Tom Sandqvist, behandlade perioden 1945-1965
och koncentrerades till de politiska fångarnas berättelser och öden, belyser
Constantinescu nu perioden 1968-2000 ur ett mer eller mindre strikt
självbiografiskt perspektiv med fokus på bilen Dacia 1300. Smärtans Arkiv
visades i såväl Bukarest som Vilnius och ledsagades av en ytterst omfattande
bok på både rumänska och engelska om den kommunistiska terrorn och de
politiska fångarnas vittnesbörd.

Den mest lysande av alla symboler för det kommunistiska Rumänien under
Ceausescu var Dacia 1300, Rumäniens svar på Östtysklands Trabant, en lika
bräcklig som ²modern² bil som alla drömde om att få äga och köra, symbolen
för den moderna arbetarstatens ²progressiva framsteg² och seger över
framtiden.

Dacia 1300 rullade ut ur fabriken samma år som Stefan Constantinescu föddes
– 1968 – samma år som Sovjetunionen gick in i Tjeckoslovakien, och var
förstås en kopia. Dacia 1300, som tillverkas än idag i Rumänien utan några
större skillnader, byggdes på patent efter Renault 12 och blev snabbt
frihetssymbolen par excellence, en paradox i ett samhälle som lika snabbt
kollapsade i terror och misär för miljoner och åter miljoner människor.

Bilen var verkligen underbar, berättar Stefan Constantineswcu – år efter år
besökte han den rumänska bilsalongen i Bukarest strax innan den nya modellen
skulle komma ut på ²marknaden². Ofta skolkade han från skolan eller tog
ledigt från jobbet för att få ett tillfälle att se de nya ²förbättringarna²
på den gamla bilen. Till nittiofem procent var det alltid fråga om samma bil
som året innan, nu var den kanske lackerad i en annan färg och hade kanske
till och med fått runda strålkastare i stället för fyrkantiga, alltid bara
små, obetydliga kosmetiska detaljer. Så var – och är – det också när det
gäller det rumänska samhället. Fortfarande sitter de gamla kommunisterna vid
makten samtidigt som de nya affärsmännen en gång arbetade för Securitate,
Ceausescus politiska polis.

Trots omständigheterna tvekar Stefan Constantinescu inte att kalla sin
barndom en lycklig tid – han var drygt tjugo år gammal när han flyttade till
Sverige efter studier vid Konstakademin i Bukarest för att fortsätta sina
studier vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. När han var fem år gammal
tvingades famikljen flytta när huset där de bodde föll offer för Caeusescus
megalomani, då stora delar av befolkningen tvångsförflyttades in till
städerna. Fadern kämpade hårt och länge och tvingades som så många andra att
muta myndigheterna innan han lyckades hyra en ny bostad. Familjen
Constantinescu hade tur – de flyttade in i ett höghus i vilket det också
bodde ett stort antal utländska tjänstemän på olika ambassader; huset hade
betydligt högre status än de omkringliggande, och den svarta handeln
blomstrade. Man sålde ²blue jeans², sprit, kaffe, cigaretter, öl, läsk och
andra lyxprodukter, till slut även kvinnor, vilket hyresgästerna inte kunde
acceptera, varför man tillkallade Militia. Här spelade herr Ialomiteanu en
avgörande roll. Han kunde sitta timme efter timme i sitt fönster för att
inte missa någon mer eller mindre viktig händelse nere på gården. Han var
också den första i huset som hade en TV-antenn med hjälp av vilken
kvarterets invånare kunde se bulgarisk TV – vi började följaktligen lära oss
bulgariska, ett bulgariskt-rumänskt lexikon blev snart oöverstigligt dyrt i
grannskapet, berättar Stefan Constantinescu.

Boken
som ledsagar projektet är skriven av Ana Maria Zahariade och Tom Sandqvist.
Zahariade behandlar den kommunistiska pseudoarkitekturen i Rumänien under
Ceasescutiden medan Tom Sandqvist redogör för både den politiska bakgrunden
och vardagslivet under den kommunistiska regimen.

Filmen
är 62 minuter lång och omfattar både gamla journalfilmer, propagandamaterial
och tretton intervjuer med personer med anknytning till höghuset i vilket
familjen Constantinescu bodde i Colentina-området Bukarest.

Stefan Constantinescu,
född 1968, utexaminerades vid konstakademin i Bukarest 1986 och kom till
Sverige 1992. Åren 1994-1998 gick han på Konsthögskolan i Stockholm.

Dacia-projektet deltar också på den stora utställningen Berättelser i
Norrköpings konstmuseum. Projektet visas separat på Malmö Konstmuseum efter
årsskiftet och i april 2004 på Muzeul Taranului i Bukarest.