Bakgrunden till utställningens bilder kommer av mitt intresse för övergivna och nya byggnader och rum. Och att jag vill göra allt på mitt sätt.

Halvfärdiga byggen där ytterväggarna ännu inte kommit upp, där man ser alla rum och själva konstruktionen av byggnaden. Själva byggnadsställningarna. Det är spännande och fantasieggande. Och det är så vackert.
Det är skönt att se själva grunden under all inredning och allt (o-)personligt som kommer att täppa till så småningom. Innan allt är klart så finns fortfarande möjligheter och öppenhet.

Jag har svårt för sådant som är färdigt och perfekt. Där är det liksom statiskt, stopp och dött, och det blir kvävande i det. Det är ofta problematiskt att riva och göra om, att ändra. Det är svårt att förstöra något som är fint.

Man slänger inte maten förrän den är möglig.

Gamla byggnader som på ett eller annat sätt är övergivna. Från torp till fabriker. Det är fantastiskt att gå i dem och förstå att det varit verksamt någon gång. Jag kan se och känna rummens litenhet och salarnas storhet. Då kan jag både bli rädd och känna nostalgi. Det finns mer atmosfär här än i det nya.

Gemensamt är att det finns en arkitektur, en konstruktion med rumsbildning av ljus och väggar och tak. I tomma rum ser jag möjligheter och hemligheter.
Jag tycker om att göra räta linjer i ett virrvarr. Att ha en underliggande struktur som tillåter en viss oordning. Eller tvärtom strukturera upp oordningen.

I målningarna vill jag få med det här. Både strikt geometriskt och med karaktär och atmosfär. Valet av just dessa beror bara på vad jag sist tänkt och skissat på. De här rummen har jag aldrig sett i verkligheten utan de är ett resultat av intryck och inspiration. Byggnadsmässigt och av ljuskontraster.

Helena Pehrsson 2013

Pressbilder