Helén Svensson
Vernissage
fredagen den 6 oktober kl. 17-20
Utställningen pågår t.o.m. den 22 oktober
”Inte nudda golv”
Inte nudda golv lyder den samtidigt iögonfallande lekfulla och rigida titeln på Helén Svenssons första separatutställning på ID:I, och utgör på sätt och vis både en bokstavlig och bildlig spegling av densamma. Trots den direkta ordalydelsen, som signalerar ett “får inte”, så avses i själva verket mer självironiskt en frigörelseprocess och ett synliggörande av en för många konstnärer relaterbar verklighet, där den egna skapandehistoriken sätter begränsningar och ramar för vilka utfall som upplevs möjliga i ateljéprocessen.
Jag träffade Helén Svensson i samband med galleriets 20-årsjubileum och tillhörande utställning och fick då möjlighet att begrunda hennes lika långa konstnärskap fram tills då. Jag slogs av hennes hantverksmässigt gedigna och mödosamma process som ofta involverat repetitiva mönster och strama och nedtonade färgskalor. Jag beskrev vidare hennes konst som “stringent” då jag helt utan förvarning ringde upp henne från gymmet en dag, utifrån en nyck om att föreslå ett samarbete ihop. Det fanns en nyfikenhet redan innan samtalet om hur konstnärskapet kunde te sig om “spelreglerna” kastades om; förslagsvis från emfas på det solitära och minimala till det rumsligt storskaliga och färggranna.
Det visade sig att Helén redan som det var, under ett antal år, jämte den egna praktiken, utgjort en del i kollektiva processer och långsiktiga projekt. Dels ihop med konstnären Lisa Jevbratt där ull färgats med pigment från invasiva växter på ön Santa Cruz Island utanför Kalifornien, dels med tre andra konstnärer i Corners, som vilar på att rekontextualisera alster av konstnärerna i nya platsspecifika framställningar, inte bara i men direkt med arkitekturen på en plats. Det vore märkligt om ens verkande i dessa kollektiva sammanhang inte återspeglades och fann fotfäste även i den “egna konsten” och så är fallet nu.
I utställningen står ull som ett elementärt material, i förgrunden också som en “huvudsak”. Ullen får här, tvärtemot hur man ibland är van att se den inom konsten, ta ståtlig skulptural form. I första rummet spänns som solar i luftrummet en formation av fem stora cirklar i filtad ull. Ullen som har utgjorts av överskott har skänkts från olika fårbönder och därefter renats och behandlats samt tre av dem färgats med tre lavsorter från konstnärens eget lantställe. Det är intressant och emblematiskt i sammanhanget att laven i sig är en symbiotisk organism och en korsbefruktning av svamp och alg. Den här utställningen är resultatet av en väldigt nära symbios från första början mellan konstnär och curator som vilat på mottaglighet för nya idéer och curatorn som en möjlig katalysator för förändring då en tillit infinner sig.
I det andra och sista rummet fortsätter ett slags lek i rummen med de allra vanligaste formerna sen barnsben. Rektanglar på väggen inbegriper medvetet en konsthistorisk nick mot Donald Judds ikoniska väggtrappor. För varför inte? Är inte det själva poängen med att utmana sig och vidden av sitt konstnärskap? Att göra precis det där som får en att undra om det verkligen passar sig? Det mesta flyger och går som oftast, men det är ett ställningstagande man själv gör. En tröskel att bestämt kliva över. Här har konsten redan sen länge lämnat golvet.
Ashik Zaman