Vedträet och svanarna

Vernissage fredag den 9 juni kl 17-20

10/6 – 19/6 2022

Öppettider tors-fre 12-18 och lör-sön 12-16

Tjärhovsgatan 19 116 28 Stockholm

Välkomna

Svanarna seglar in genom dörren till galleriet. De hälsar på varandra och tar med sina simfötter tag i vinglaset som de blir erbjudna. Dukningen är klar. Målningar har hängts upp på väggarna: bilder, figurer, ytor – korta historier om verklighet och overklighet. Svanarna undersöker de utställda fragmenten och formerna. De umgås, utbyter artigheter, putsar varandra och nickar godkännande eller aningen förvånat med sina långa halsar. De dansar fram målmedvetet i tiden – tiden som är oändlig och avgränsad – och lämnar spår efter sig i de skälvande partiklar som ekar runt omkring, i varats mystiska historia.

När mittpunkten består av ett kulturellt skådespel finns även innehållet i mittpunkten: att aktivt använda det korta livet för att dra ett djärvt streck. Människan vill bygga, snida, färga eller till och med skråma ytan framför sig för att bevisa sin existens. Alla dessa bemödanden och försök förtjänar respekt, men de kommer ändå aldrig att bli annat försök
– det finns ingenting som är fullständigt. Ändå är hacket som yxan fått till stånd i träbiten ett bevis på liv.
Livet är i sin tur den enda kraften som motsätter sig entropi.

Om mina målningar:
Jag tar tag i sådant som håller på och försvinner eller sådant som aldrig ens har existerat. Mina konstverk är spår av performance och samtidigt fläckar av verkligheten. Jag analyserar och arbetar samtidigt. Jag undersöker ingenting – jag gör fynd och förkastar fynd.

Jag använder figurer som svepskäl för att skapa gester med färg och form. De fyller bakgrunden av sig själva. Min uppgift är bara att välja och värna om de områden som ännu är tomma. Figurerna och gesterna symboliserar slutligen ingenting. De har samma värde även för mig. Varje tecken och streck är både denotationer och bitar av den mänskliga gemenskapens introspektion. Jag är inte cynisk. Jag saknar varken känslor, vilja eller åsikter. Jag är en metafysisk nihilist – jag betvivlar verklighetens existens. 

Trots det väljer jag verkligheten på nytt varje dag. 

Det är inte jag som har skapat mina verk. Jag filtrerar, lockar fram och sammanställer tankar jag inte själv har producerat. Varenda tanke är stulen. Jag har stulit från kulturhistorien och populärkulturen. Mest har jag stulit av dem som står mig nära. Jag ger bort alla mina tankar eftersom egendomen är ett brott. Jag begår inga tankebrott. Jag begår fysiska brott precis som alla andra.

Joonas Jokiranta (född 1980 i Kjulo, Finland) skapar visuell poesi, fysiska essäer och absurda men ändå sanningsenliga uttalanden som undersöker det förgångna, nuet, dystopier och bortglömda utopier. Han intertextualiserar allt både icke-politiskt och politiskt.
Jokiranta betraktar sina verk som spår av performance och fläckar av existensen – som han släpper ut i vattnet precis som flaskpost. Med hjälp av video, ljud, färg, objekt, olika material och sin egen kropp tar han publiken med på en själslig men ändå ytlig resa genom det postindustriella samhällets förfall.