Etikettarkiv: Jenny Magnusson

Är där här

Kapitel ett – Är där här

Det är i början eller slutet av dagen, men för de sex konstnärerna som är inuti rummet och mellan rummen är det sak samma.

Solens gång märks på skuggorna och med det ljus och mörker som tränger sig på och tar sig in, men det som sker därute ekar bara svagt härinne och sköljs över av det större ekot. Det som här är där och där här. Det rum som är i rummet, det rum som är mellan dessa rum. Där är de, de sex konstnärerna, de står vid varsin väggsida av den hexagon som bildar det rum i rummet som i sin tur innesluter alla möjligheter. På ett sätt är de i det otroligt främmande. På ett annat är de i den självklara närhet som de själva valt.

Så händer något. En av dem tar några steg framåt mot den punkt där väggen viker sig i en vinkel. Hon kikar runt hörnet och ser någon till vilken det finns en precis relation. Hon har bjudit in eller bjudits in av den andre. De har bjudit in eller bjudits in till att vara där, här i rummet, befinna sig vid en av hexagonens sex väggsidor och använda det kikhål in i det mittersta rummet som varje vägg är utrustad med.

Rummet i mitten är ett rum från litteraturen, i den utgåva som de hänvisar varandra till på sida 38 Marguerite Duras Älskaren. Kanske är de alla där, men bara kanske. För mellan inbjudningarna är tre okända för en annan, är tre så otroligt främmande att de inte kan veta förrän de är här om dessa tre existerar, om hexagonen existerar. I rummet på sida 38 på Tjärhovsgatan 19.

Chapter one – Is there here

It is in the beginning or the end of the day. To the six artists inside and in between the rooms it is however just the same.

The sun’s path shows in the shadows and in the intruding light and darkness, but what happens out there is only a weak echo lost in the deeper echo: What is here is there and here there: In the space inside the room, and in between these rooms. There they are, the six artists, each one standing next to one side of the hexagon that creates the space inside the room, that space which in turn encloses all possibilities. In one respect, this makes them incredibly estranged. In another respect, their closeness to each other is obvious and chosen.

Then something happens. One of them takes a step forward towards the section where the wall is folding. She looks around the corner and recognizes someone to whom she has a precise relation: She has invited or been invited by the other. They have invited or been invited to be there, here in the space, to be next to one of the hexagon’s six walls, and use the peephole each wall is equipped with so as to look into the middle room.

The room in the middle derives from Marguerite Duras’ The Lover, in the edition they are referring to on page 38. Maybe all of them are there, but only maybe. In the sequence of invitations, three of the other remain unknown to each of them, so utterly unknown that they cannot know before everyone is there if the other exists, if the hexagon exists. Here in the room on page 38 at Tjärhovsgatan 19.

Is there here

Vernissage 7 February 17.00 – 20.00

Opening speech 18.00

Renissage 14 February 12.00 – 16.00