Etikettarkiv: Beatrice Hansson

Beatrice Hansson

 

”Jag tänker på dagen, och på natten”

Beatrice Hansson

9 – 25 mars 2018

Vernissage fredag 9 mars kl 17-20

Öppet tors-fre 12-18 Lör-sön 12-16

 

Grundkurs

Arkitekten Louis Kahn (1901-1974) drevs av övertygelsen om alla materials inneboende öde och förutsättningar. ”Even a brick wants to be something”, menade Kahn och uppmanade sina studenter att rådfråga materialet direkt om de saknade inspiration. ”What do you want, brick?” var enligt Kahn helt enkelt den grundläggande fråga som borde ställas till tegelstenen – en modernistiskt förankrad föreställning om såväl arkitektens som materialets upphöjda väsen.

I Beatrice Hanssons arbeten tycks en liknande dialog med materialet äga rum. Men Hansson ställer snarare frågan om materialets möjliga berättelse och huruvida hon skall lyckas finna en sådan som bär. Hansson söker där hon står; i konstnärliga basmaterial som plywood, glas, järnstång och textil, i form av sitt eget – väl använda – sänglinne. Alltings början. Grunden.

Metodiskt, men förutsättningslöst, går Hansson tillväga. Närmar sig materialet, prövar, mejslar fram, utvecklar och följer nyfiket med i processen och konsekvenserna av själva görandet och varandet. En undersökning som inte utgår från en given tes eller utsaga, utan huruvida materialet har något att säga eller inte. Om det f å r en utsaga längs med vägen? Hansson är långtifrån säker och betraktar sökandet som en djupt existentiell aktivitet, besläktad med mänsklig längtan efter riktning och mening.

Det ligger också nära till hands att läsa utställningens arbeten som existentiella tillstånd. Melankoli och upprymdhet. Kontroll och improvisation. Objektens relation till vardagen, kroppen och rummet och den grundläggande idén om rörelsen som meningsskapande i relationen mellan objekt och betraktare. Envisheten och det fysiska betvingandet av motstånd. Blåmärkena, som hanteringen av järnstången i objekten Improvisation åsamkat konstnären och lekfullheten i det smått obstinata järntrådsnystanet, med den inte alldeles anspråkslösa titeln Helhet.

Visst lurar modernismens begreppsvärld runt hörnet, men Hanssons väg är en annan väg. Inlyssnande och inte manifesterande.

Pia Kristoffersson

 

 

Beatrice Hansson

ID:I Galleri presenterar

BEATRICE HANSSON

Kärnans topografi (modell)

23.8 – 8.9

Vernissage fredag 23 augusti 17 – 20

Öppet ons–fre 12–18

lör–sön 12–16

Välkomna!


Kärnans topografi (modell) ©Beatrice Hansson 2013

Att dela det oomkullrunkeliga.

Berget, horisonten, solen. Först berget, sen bakom berget horisonten och ovanför berget solen. Eller egentligen är solen gömd bakom berget och den del som är bakom berget ser vi inte. För vi kan inte se genom berg och berget flyttar inte på sig. Det är inte ett moln, det spricker inte upp, det är tusen år gammalt och ogenomträngligt. För att flytta berget måste vi spränga det.I bergets kärna är berget bara berg. Det är hårt, på bergets yta är berget bara berg, det är hårt. Om man går på berget känner man dess hårdhet mot fötterna som med ens blir väldigt mjuka. Detta är bergets natur. Det är hårt, vi kan inte se igenom det och det är format av tiden självt. Ett massiv av yta. Vi kommer inte igenom det.

När vi bildar en konstruktion delar vi upp världen i små bitar. Vi kan se bitarna och vi kan sätta ihop dom igen. Det kan vara bjälkar, åkrar, ord, kroppar och tankar. Det är så vi förändrar vår omvärld; vi ser den och vi delar den. Den blir genomtränglig och formbar, den blir till en modell och vi har den i våra händer.

Sen skapar vi bilder. Och vi ser det klart, dessa linjer symboliserar landskap. Denna teckning är en karta över verkligheten. Så här ser det ut. Men när linjerna är lagda är verkligheten redan förskjuten.

Berget, horisonten, solen. Som en byggsats för landskapet. Horisonten vi inte kan nå fram till, nu en avgränsad linje. Solen vi inte kan se in i, nu en spegelbild, ett kontrollerat ljus. Berget som vi inte kan tränga igenom nu överskådligt, en form utan kärna. Ett massiv av luft.

Iris Smeds

beatricehansson.com