Kategoriarkiv: 2018

Paula Urbano

 

Paula Urbano

firar 10 år som konstnär med utställningen

Spår av ett sökande

Vernissage 4 maj kl 17-20

Öppettider tor-fre :12-18 lör-sön: 12-16

OBS avvikande öppettider:

STÄNGT 10-11 maj

Seminarium 12 maj kl 14-16

Paula Urbano firar tio år som konstnär och visar delar av sitt konstnärsskap och pågående arbeten i utställningen Spår av ett sökande.

Här ingår filmerna Flyktingen av den sorgliga skepnaden (2015), I flyktens väntrum (2014), Livet som lögn (2012), fotografierna Reflexive Perception (2013-2017) samt bilder ur pågående projekt.

Utställningen berör migration, dess arv och de spår det sätter i människan. I sin praktik reflekterar Paula Urbano över frågor som rör mellanförskap och det hon kallar hybridkulturell bakgrund. Hon arbetar med förlusten av en förlust vilket skulle kunna beskriva exilens arv. För den första generationen som migrerar är det en upplevd förlust av en kultur, ett språk och sociala relationer medan den andra generationen som inte har gjort samma resa går miste om själva förlusten.

I det första rummet ingår mer självbiografiska dokument som ett videoverk där konstnären ritar ett spindelnät och i bilder och video finns grunden till de fotografier som utgör Reflexive Perception. Två monitorer visar konstnärernas promenerande genom olika städer som Boston, New York och Berlin. Vi följer stegen, gåendet och sökandet världen över och liksom spindeln som vill fånga sitt byte vill konstnären kanske fånga minnen som förlorats.

I det inre rummet visas filmen Flyktingen av den sorgliga skepnaden följer vi en enskild flyktings ansökan om asyl i Sverige och den mångfacetterade berättelse han träder fram med. Filmen omsluts av ett iscensatt migrationsverk där besökaren själv kan byta position. Vad gör ovissheten i ett väntande med en människa och hur avgränsas en berättelse om ett levt liv. I flyktens väntrum är videoklipp ur en dramatisering av Psykos kl 4:48 av Sarah Kane som skildrar tillståndet hos en person nära mental upplösning. Livet som lögn berättar om en ung kvinna som är född i fångenskap under juntans styre av Argentina och senare illegalt adopterad. Genom olika berättelser hon fått höra om sina riktiga föräldrar försöker hon skapa en bild av dem.

Paula Urbano är född 1980 och baserad i Stockholm. Hon är utbildad på Konstfack och Kungliga Konsthögskolan och har haft utställningar både i Sverige och internationellt.

Utställningen pågår tom 27 maj.

Program:

12 Maj kl 14 – 16 VÄNTANS PROPORTIONER:

ETT SEMINARIUM OM KONST, FORSKNING OCH MIGRATION

Paula Urbano, Annika Lindberg, Shahram Khosravi

Plats: ID:i Galleri, Tjärhovsgatan 19, Stockholm Kontakt: shahram.khosravi@cemfor.uu.se / mahmoud.keshavarz@antro.uu.se

CEMFOR (Uppsala University) Engaging Vulnerability (Uppsala University)

Department of Social Anthropology (Stockholm University)

Parallellt pågår hennes separatutställning Platslös, platslösare, platslösast – Atopotatos på konsthallen i Haninge kulturhus till och med den 3 juni.

Karin Maingourd


	

Anna Ridderstad

Anna Ridderstad

Vernissage: Fredag 6 april kl 16-20

Utställningstid: 7 – 29 april

Öppettider: tors-fre kl 12 – 18,

lör-sön kl 12 – 16.

Kvällsöppet fredag13 april (gallerikväll Södermalm) och lördag 21 april (Kulturnatt).

 

 Hantering

I Anna Ridderstads första utställning på Galleri ID:I breder ett rutmönster av torkade nässlor ut sig över golvet. Det välordnade och förgängliga arrangemanget väcker associationer till både tuktade barockträdgårdar och rituella sandmålningar – en konstform som praktiseras på många håll i världen. Den medicinskt välgörande nässlan har tidigare förekommit i projektet Rening, där Ridderstad i ett flertal verk undersökt vårt behov av just inre rening och vår längtan efter befrielse från tillvarons avfall – ett tillstånd där det vi skäms över är borta, som konstnären själv beskriver verket.

Den som träder in i Ridderstads gallerirum försätts i en situation där kroppens både medvetna och omedvetna rörelser får konsekvenser. Vi ställs inför valet om huruvida vi ska låta ordningen rubbas eller upprätthållas; om vår närvaro i rummet ska få sätta synliga spår eller inte. Ridderstad intresserar sig för begrepp som gränser och kontroll och iscensätter en ambivalens som vi rent fysiskt tvingas att förhålla oss till. Sopborsten, som placerats på väggen, antyder en möjlighet att återställa golvets förmodat havererade mönsterbild – vilket också sker med rituellt jämna mellanrum.

Filmsekvensen i det inre rummet visar ett smutsat vatten som kommer upp ur handfatets avlopp för att sedan rinna tillbaka. Ett oändligt kretslopp, ett intimt skeende; spåren av mänskliga avlagringar väller upp underifrån, spolas bort och återskapas.
Och det, måste vi hantera.

Pia Kristoffersson